AdventureBike Wermland – Sida 17

Novemberkåseri

Efter ett uppehåll på nästan två månader kunde jag inte låta bli att ta mig en grusvägstur. Min opererade axel har läkt bra och snart kan man nog ge sig ut i endurospåret också. Det handlar inte så mycket om att kunna köra, för det verkar inte vara några problem, utan mest att jag inte har någon större lust att vurpa – ännu – och vurpor det blir det ju i spåret till och ifrån. Man är ju ingen novemberkåsaförare direkt.

Idag drog jag en sväng norrut på östra sidan av Fryken, rundade Ransjön och vände hemåt igen. Inte de mest inspirerande vägarna kanske. Det är relativt stora grusvägar och jag har åkt dem massor av gånger på väg mot roligare upplevelser, men det var skönt att komma ut en sväng och jag tog det medvetet lugnt och motstod frestelsen att testa nya vägar.

När man åker hoj så här så får man tid att fundera en del, inte bara på livets mening och sådant, utan även på viktigare saker som t.ex. motorcyklar. I mitt garage finns ju bara en hoj och den används till både grus och enduro men helst skulle man ju vilja ha ett par hojar till. Husaberg 570 är trots allt en kompromiss även om det är en jäkla bra sådan. När man åker litet längre turer så kan man lätt köra 10-15 mil utan att ens stanna. Den vibrerar inte alls mycket och funkar kanon på grusväg. I endurospåret är den relativt snäll för att vara en 570, särskilt efter att jag gjort vad jag kan för att tämja den genom att montera mapswitch, throttle cam och Rekluse.
Men helst skulle man ju vilja ha minst tre hojar istället för en och hur skulle garaget se ut då?

Ja, 570:n skulle nog vara kvar, men rallykitad och redo för de där långa grusturerna i Sverige och kanske utomlands.

Hoj nummer två är ett lätt val – det skulle bli en KTM 1190 Adventure R. Har visserligen inte ens sett den i verkligheten än, men specen säger: Vill ha!

Hoj nummer tre skulle bli en ren motionsenduro, men vilken? Kanske en KTM Freeride E? Förutom enduro skulle man ju kunna smyga ut på de där riktigt förbjudna vägarna utan att någon ens lade märke till att man fanns. I ryggsäcken har man en sladd så att man kan koppla ut sig på någon bondes elnät om batteriet blir tomt, eller kanske en utfällbar solpanel? Man får nog ha gott om kaffe i ryggsäcken i så fall…

Rehab och underhåll

Just nu är allt stilla på hojåkningsfronten. Opererade min ena axel den 24 september och än är det ett tag kvar innan det kan bli tal om någon åkning. Skulle nog iofs kunna köra grusväg igen om ett någon vecka, men risken för att jag åker omkull och skadar mig igen är alltför stor. Axeln behöver läka ett tag till först, så jag får roa mig med sjukgymnastik istället.

Har dock kunnat köra hojen till GMC där de har kollat ventilerna. (skyllde på min axelskada och lämnade in den istället för att göra jobbet själv). Husan har gått 126,5 timmar och inget behövde åtgärdas. Ganska bra tycker jag eftersom den gått en hel del grusväg och isbana med högt varvtal. Husaberg 570 är en dual sport!

Får se om det är något mer man kan kosta på den medan den står stilla. En styrdämpare och en extra omgång hjul står högt på listan. Får väl skriva till tomten…

Den sista färden…

…på ett bra tag blev det igår söndag den 23 september. Idag måndag har jag opererat den axel som jag skadade på Björby i slutet av maj. Operationen gick bra, men nu väntar en lång konvalescens. För att fira detta (jo – det är värt att fira att jag äntligen skall få ordning på axeln), så tog jag en tur upp till Gjutaregården i Sunne och kollade på stubbrace. Det såg ju hur kul ut som helst! Kanske är man fit for fight nästa år?
Nedan finns en film med några snuttar från turen och tävlingen.

Provkörning av Husaberg 2013

Idag den 20 september ordnade GMC provkörning av Husabergs 2013-modeller på Björbybanan. Att få bli bjuden på våfflor och kaffe och att få lorta ner någon annans hojar lät ju lockade, så jag åkte dit.

Annars är ju inte Husas 2013-modeller så värst lockade tycker jag. Vinkelmoton är borta ur sortimentet och egentligen är Husaberg blåa KTM:er numera. Synd! Det är dock fina cyklar med specifikationer högt över en annans nivå, så det som jag tycker är synd är mer det att Husabergs identitet suddas ut. Hoppas man kan behålla 570:n länge…

Provkörningen ägde rum på kortkorta varvet och jag körde först ett uppvärmningsvarv med min egen hoj och sedan avverkade jag ett par varv var med TE 300, TE125 och FE250. Avslutade med ett varv till på den egna hojen.

En så kort körning ger ju inte så mycket förstås, men man hinner känna litet på de olika motorkaraktärerna. 300 tvåtaktaren kändes alldeles för stark för enduro tyckte jag, trots mildaste mappningen. 125-kubikaren var betydligt mer lättkörd och det var stor skillnad i motorkaraktär jämfört med 300:an. Man fick bara se till att hålla varvet uppe. Mest harmonisk kändes FE 250 och den är nog idealisk för en sådan som mig om man bara skall köra enduro.

När jag körde min egen hoj på slutet kändes den visserligen mer lätthanterlig än 300 tvåtaktaren, men en 570 är råbarkad i endurospåret – så är det bara. Det uppvägs dock av de fina grusegenskaperna. Dessa skall avnjutas på lördag!

Andra fjädringstestet

Fick chansen att testa fjädringen litet bättre idag när jag åkte ut till Hynboholm och körde ett par varv. Banan var ganska uppkörd och eftersom jag knappt kört enduro sedan i början på april så blev jag rejält trött. Det positiva var dock att fjädringen funkade kanon och det var stor skillnad mot innan fjäderbytet. Nu kan jag inte skylla på hojen längre om det går sakta (och det gjorde det det idag!), men det funkade ganska bra att köra trots skadan, så nu får det bli träning framöver!

Första fjädringstestet

Har nu varit ute och testat fjädringen litet lätt. Körde några riktigt regnskadade grusvägar och sedan tog jag en kortsväng i Hynboholms endurospår. Min onda axel gör att ett ”riktigt” test får vänta, men redan på denna korta provtur märkes en tydlig skillnad. Får verkligen hoppas att man kan börja gasa snart…

Nya fjädrar, nytt bakdäck, nytt drivpaket, trasig förare.

Uppgradering av fjädring, mm.

Jag har aldrig varit riktigt nöjd med fjädringen på Husan och det är väl inte så konstigt egentligen eftersom originalfjädrarna är anpassade för betydligt lättare individer är jag. Därför har jag bytt till hårdare fjädrar i både gaffel och stötdämpare. Paradoxalt nog skall detta kunna leda till att fjädringen känns mjukare och mera följsam nu när den inte trycks ihop så mycket.

Bakfjädern bytte jag själv, men gaffelbenen lämnades till Factory Suspension i Karlskoga som inte bara bytte fjädrar utan också modifierade gaffeln enligt mina instruktioner (”skall funka på normalt grusbus och långsam motionsenduro”). Factory Suspension är proffs på WP och Danne på Factory ringde upp mig och vi diskuterade hur jag ville ha gaffeln innan han började jobba med den. Proffsigt värre och kanske litet overkill för en sådan som jag, men jag får hoppas det är värt pengarna. Rapport kommer.

Förutom fjädringen skall jag också byta drivpaket och bakdäck (skall testa ett ”riktigt” endurodäck – Michelin M12XC). Sedan är det bara att vänta på att kroppen blir uppgraderad också så skall det gå undan i skogen…

Ingen grustur i september 2012!

För första gången sedan 2007 blir det ingen grusåkning med AdventureBike Wermland detta år. Dåligt med bokningar och egna skador med risk för operation framöver gör att jag måste ställa in turen i september. Får se om det blir någon tur nästa år. Fortfarande finns möjlighet att boka specialdesignade turer under hösten, men då vill det till att det passar in bland älgjakt och annat som händer.

I år annonserade jag turen som en lugnare grustur på litet större vägar som även skulle passa större offroadhojar, men det verkar inte ha varit rätt koncept. Tidigare turer har alltid varit tredagars grusbus utan packning och med återkomst till ett ”basläger” varje kväll med möjlighet till relax och ”töling”. Man kanske skulle tänka i andra banor inför framtiden. Kanske skulle man ta sig längre norrut och köra i den ”riktiga” vildmarken som finns i Nordvärmland och uppåt Dalarna? Eller ordna en riktig långtur med övernattning i tält? Eller köra i spåren av Swedish Rally och hoppa långt vid Colin´s Crest? Eller…? Har ni förslag så kommentera gärna i fältet nedan. Den Värmländska grusterrängen finns ju kvar och hoj vill vi ju åka!

Mvh
Anders Jonsson
AdventureBike Wermland

Grusåkning i Värmland

Trots skador har det ändå blivit drygt 100 grusmil i sommar och min axel känns allt bättre. Verkar som om mc-körning är den bästa rehabträning som finns. Var ute och körde en 27-milarunda idag och efteråt kändes en klar förbättring på det onda stället! Rekommenderas till alla som har ont någonstans alltså. (Nu kan man ju få ont av att åka hoj också, det har jag lärt mig, men så länge man håller sig på hjulen verkar mc-åkning på grus vara rena hälsokuren).

Hoppas kunna börja köra enduro snart, men först måste hojen fixas till. Nu har den gått 119 timmar utan att jag gjort annat än bytt olja och filter var 10:e timme samt bytt luftfilter efter varje körning.

Drivpaket och däck måste bytas och jag skall lämna ifrån mig gaffelben och stötdämpare för genomgång och byte av fjädrar. Hoppas kunna få en litet följsammare fjädring efter det. Ventilerna behöver också kollas.

Detta måste vara klart tills turen med AdventureBike Wermland i september – om det nu blir någon tur… Antalet anmälda är lågt just nu, så platser finns kvar! Jag annonserade den här turen som en lugnare och enklare tur lämplig för större hojar, men det verkar som om intresset är svalt för den typen av körning. Kanske är det Adventuredays som suger upp alla som vill åka arrangerade turer med stora offroad-hojar?

Hur som helst – platser finns alltså kvar på turen den 13 – 15 september, så anmäl er om ni är intresserade. Jag kan också ordna specialturer över en helg för dem som är intresserade. Hör av er så får vi se om det passar.

Nedan följer en filmsnutt från eftermiddagens körning på blandade vägar.

Rapport från ”rehabturen” den 14 juli

Nu har jag gått omkring och varit mer eller mindre skadad sedan den 8 april och är fortfarande långt ifrån bra, men är åksugen förstås. Har en axel som krånglar och just nu går jag faktiskt och hoppas på att det skall bli operation framöver. Det är dock inte värre än att det borde gå att åka hoj om man undviker surhål och håller sig till det slätare vägnätet tänkte jag. För att testa detta drog jag ut på en grustur den 14 juli tillsammans med Jakob (KTM 950 SE) och David (KTM 690).

Jakob som kände väl till vägarna uppåt Hagfors tog täten. Vi körde från Karlstad över Forshaga, Munkfors, och Sunnemo. Efter en näringsriktig lunch i Hagfors åkte vi över Klarälven och körde tillbaka söderut över skogen mellan Torsby och Hagfors där bland annat Vargåsensträckan (känd från Rally Sweden) ingick. Via Sunne gick färden sedan över Stensjön tillbaks till Karlstad. 32 mil hade jag kört när jag parkerade utanför garaget.

Det var kul med en gammal hederlig grustur och vi körde många kul vägar uppåt och omkring Hagfors som jag aldrig åkt tidigare. Jakob körde först hela tiden och han kände till massor av vägar. Skönt att inte åka först utan bara kunna hänga på för en gångs skull.

Det var inte utan att jag kände en viss saknad efter min Superenduro när jag såg Jakob köra. Det är inte det att Husan går dåligt, men ibland saknar jag effekten och det långa registret som finns i 950-twinnen. Och komforten. 32 mil på en endurohoj är på gränsen för vad röven tål…

Här kommer en film med några snuttar från Hagfors och söderut: