Vatten, vatten…

Den planerade turen den 1 oktober ställdes in och det var nog tur med tanke på vädret den dagen. Efter nästan en veckas oavbrutet regnande blev det äntligen uppehåll på måndag och då vill man ju ut.

På måndagen blev det MTB och på tisdag tog jag Hondan och drog ut på en långtur. 31 mil på blöta och delvis dränkta småvägar var riktigt kul! Passade på att ta en del ”översvämningsbilder” också.

Kunde ha valt ett bättre ställe att ramla på 🙂
Risk för vattenplaning?
Bäck med storhetsvansinne.
Här var det ganska djupt…
Ser ni Hondan?
Här är den!
Fin väg som också var en MTB-led!

BEC med KTM Freeride e

Den 25 juli 2021 körde jag Billingen Enduro Challenge (BEC) med min eldrivna Freeride. Tanken var att testa av hur det skulle funka att köra elhoj på ett långlopp. Nu var inte den här tävlingen lika lång som t.ex. GGN, men sluttiden för mig blev ändå 2:10.

Bensin-Freeridens avgasskydd passar bra som nummerplåtar.

Det här var första gången som BEC kördes, men troligen återkommer tävlingen varje år vid den här tiden. Vi motionärer körde på söndag och dessförinnan hade det varit enduro-VM torsdag till lördag, till viss del i samma spår som vi körde. Det var spårigt och sönderkört och framför allt dammigt. Marken var snustorr och att tävlingen delvis gick i Cementas stenbrott gjorde inte saken enklare. Tidvis såg man absolut ingenting!

Slalombacken sedd från hotellrestaurangen.

Tävlingen var upplagd i tre heat och jag startade i andra heatet kl. 10:50. Starten gick längst ner i slalombacken och tanken var först att banan skulle gå uppför backen, runt hela banvarvet och sedan varva genom att åka nerför/uppför slalombacken igen. Slingan i slalombacken ströks dock av säkerhetsskäl och vi fick bara åka uppför backen i starten. Bra för mig skulle det visa sig.

Jag startade med fulladdat batteri förstås och hade ett batteri till i servicedepån. Enduroreglementet säger att det måste vara minst 100 meter mellan ”el-depån” och övriga depåer, så jag fick ha mina saker en bit vid sidan om övriga.

VM-åkarna hoppade utför slalombacken och när de lande var det full gas!

Redan i slalombacken blev det tjockt med damm och jag märkte inte när jag var uppe förrän jag var uppe, så att säga. Tog mig upp i alla fall, vilket inte alla gjorde vid första försöket. Därefter gick banan förbi hotell Billingehus och sedan ut i skogen. Det var stökigt på en del ställen och ganska brant, både uppför och nerför. När jag kom till skylten ”Ättestupan” tänkte jag att nu vill man väl bli av med oss långsamma 65-åringar i spåret, men det gick att komma ner där också. Det var dock dammet som var det största problemet och det gjorde också körningen farlig på vissa ställen. Kunde ändå glädja mig med att jag inte behövde bekymra mig för något luftfilter 😊. Tävlingsledningen beslöt senare att stryka tredje heatet av säkerhetsskäl. Rätt beslut!

Damm…

Hur gick det då? Ja, banvarvet var 15 km och jag hade räknat ut att det kanske skulle gå att köra två varv på ett batteri (fast det var på gränsen) och efter första varvet måste jag gå i depå och byta batteri. Då hade jag bara en grön laddstapel kvar och hade inte tagit mig runt ett varv till. Efter andra varvet var det dock mer kräm kvar i batteriet eftersom vi inte körde i slalombacken och därför körde jag ut på ett tredje varv och batteriet räckte precis i mål, men med blinkande röd lampa. Kan väl säga att målflaggan var välkommen på mer än ett sätt…

Dags att spola av dammet!

Det märktes tydligt att slalombacken tog en hel del ur batteriet och även vissa snabba delar av banan var el-krävande, t.ex. gräsgärdena, men det var slalombacken som var skillnaden mellan ett eller två varv/batteri. Jag är inte någon snabb förare så därför tog jag mig två varv på en laddning. En snabbare åkare hade inte gjort det.

Freeriden har kortare fjädringsväg än en vanlig enduro. Det bottnade rejält på sina ställen och bromsarna mattades av tydligt mot slutet – det är ju ändå 85cc -grejer. I branta backar och på längre rakor räcker inte heller effekten till mot övriga hojar. Detta kompenseras till viss del av att hojen är lättkörd när det är stökigt.

Freeride e har varit med länge nu och det är dags att KTM kommer med något nytt snart. Det kan dom förstås om dom vill. Frågan är – vill dom?

Bakdäcket var nytt innan tävlingen…

AdventureBike Wermland börjar köra igen – med nytt koncept

Nu återupptar jag grusturerna i Värmland efter fem års uppehåll och med nytt upplägg. Nu utgår vi från Gräsmark – mitt i grusparadiset.
Så här ser upplägget ut:

I upplevelsen ingår boende, alla måltider, all bensin som går åt under turerna och guide under körningen, dvs. ALLT. Det blir som All Inclusive fast på motorcykel. Du skall inte behöva fundera på annat än att åka hoj, uppleva vackra platser, umgås och äta gott under hela vistelsen.

Vi kommer att åka ca 25 mil/dag mestadels på krokiga och kuperade grusvägar. Några transporter på asfalt förekommer. Fokus ligger på lugn körning på fantastiska grusvägar med fina vyer och upplevelser längs vägen.

Säkerheten kommer att vara i fokus. Det handlar inte om ”grusbus” i traditionell bemärkelse. Jag kommer att undvika svåra sträckor och tempot kommer att anpassas för alla. Vi kör inte förbi låsta bommar och vi håller oss på rätt sida om terrängkörningslagen.

Jag passar in tankstopp och lunch på trevliga ställen.

Vi kommer att bo på Naturcamping Lagom i Gräsmark. Frukost och middagar äter vi i Naturcampings matsal.

Även om det handlar om lugn körning bör du ha viss vana av körning på grusväg. On- offroaddäck eller grusdäck är nödvändiga för att du skall kunna njuta av körningen och för säkerheten. Personlig skyddsutrustning är en självklarhet.

Vi kommer att köra enligt rotationssystemet. Hur det funkar förklarar jag på plats, men det är busenkelt och gör att man hela tiden får byta plats i gruppen och risken att åka vilse är minimal.

Turerna arrangeras enligt önskemål vad gäller datum, antal dagar, mm. med reservation för att ledigt boende finns.

Pris enligt överenskommelse efter att jag fått er förfrågan.

Låter det spännande? Anmäl dig till mig på anders56jonsson@gmail.com

Kolla också min sida på Facebook.

Välkomna!
Anders Jonsson

Någonstans i Värmland den 5 juli 2021

AdventureBike Wermland (kanske) börjar köra igen

2016 slutade jag med grusturerna i Värmland. Svårigheter att kombinera arrangemangen med jobbet och en viss känsla av att förnyelse behövdes var anledningar till att jag lade ner.

2021 blir det litet lugnare på jobbfronten eftersom jag går i pension 🙂 så jag har planer på att starta verksamheten igen – dock med ett annat koncept.

Det jag tänker mig är att köra mindre grupper (max sex deltagare) och koncentrera körningen på litet lugnare körning i två dagar på grusvägar passande för de flesta äventyrshojar. Boende, lunch och middag blir i lägenhet i mitt eget hus i Karlstad. I övrigt ser körningarna ut som tidigare med ”fullservice” under hela dagen.

Vad tror ni om detta? Om intresse finns kommer jag att planera för de första turerna i början av hösten 2021.

Kom gärna med feedback!

/Anders J.

Cake Kalk OR

Idag fick jag chansen att testa en Cake Kalk OR uppför/nerför Hammarbybacken och att köra ett tjugotal varv på en liten bana på toppen.

Cake är en svensk tillverkare av elmotorcyklar som jag har följt ett tag och idag fick jag alltså provköra. Det var kul!

Företaget ett start-up med intressanta idéer och hojarna har en design som för tankarna till Apple snarare än traditionella motorcyklar. Knäppa tycker en del – snygga tycker jag.

Avskalat

Hojen jag körde var en Cake Kalk OR, toppmodellen om man vill köra fort på bana. Den har visserligen bara en 11 kW motor men vikten inklusive batteri är bara 69 kg. Och den har fjädring från Öhlins.

Hur var den att köra? Jag är ju van eldrivna endurohojar och den här liknar min KTM Freeride e till viss del, men den är betydligt lättare och det märks. MTB-känsla! Bromsarna var också bättre, särskilt bak, och man kunde ha full motorbroms på alla tre effektlägena. Tror att man skulle vara snabbare på många banor med den här jämfört med Freeriden eller vanliga endurohojar.

Hoppas Cake kommer med något mer enduroliknande snart med litet längre fjädringsväg och med normala hjulstorlekar (Kalk OR har 24-tumshjul). Nu finns ju Cake INK också, som har 19-tumshjul, men jag tror att det finns ännu intressantare modeller på gång.

KTM får passa sig! Det är snart 10 år sedan Freeride e presenterades. Dags att komma med något nytt.

Att tävla med el

Den 13 oktober var det dags för första tävlingen med elhojen. Placeringen blev väl inte topp precis, men det berodde nog mer på ålderstigen och långsam förare än på hojen.

Tävlingen var Skoj på hoj i Kil, en endurotävling som ingår i Värmlandsserien och som körs på crossbanan och i ett spår i skogen runtomkring. Det är gemensam start och efter 45 minuter flaggas förarna av allt eftersom man passerar mållinjen. Jag körde sex varv och flaggades av efter 51 minuter. Innan starten kör man också ett mastervarv. De totala körtiden var alltså ca en timme.

Jag tyckte det var kul att testa hur det skulle funka att köra tävling med Freeriden och om batteriet skulle räcka. På den här tävlingen räckte det ganska precis. Skulle tro att jag hade max tio minuter kvar i batteriet efter målgång. Kanske skulle ha tagit mig ett varv till, men om jag varit snabbare och kört sju varv på samma tid så vete tusan om det funkat. Högre tempo drar betydligt mera ström. Underlaget på den här tävlingen var jord- och sandbana (på crossbanan) och blöt svenskenduro i skogen.

Elhoj bland idel ICE-hojar. Väckte en del uppmärksamhet…

Att tävla med elhoj bland idel ”vanliga” cross- och endurohojar väckte mersmak trots placering långt ner i listan. Kommer eventuellt att testa fler tävlingar i Värmlandsserien nästa år. Då kör man ett visst antal varv inom ett par timmar och går i depå mellan varven. Effektiv körtid gäller. Det skulle nog funka om jag byter batteri mellan varven. Blir att träna litet mer bara 🙂

Kul bana genom Lökeneskogen 🙂

AdventureBike Wermland slutar köra!

Efter att ha drivit företaget AdventureBike Wermland i många år har jag beslutat mig för att lägga ner verksamheten – eller åtminstone lägga den i malpåse. Kanske börjar jag köra om några år igen när jag blir pensionär.

Anledningen till att jag lägger ner är framför allt tidsbrist. Jag har ett jobb som kräver 110% engagemang och det har blivit allt svårare att kombinera med mc-turerna. Mitt mc-åkande har också förändrats och det har inte blivit mycket grusåka de senaste åren utan nu är det mest enduro som gäller. Har alltså inte kunnat ”utveckla” turerna de senaste åren utan det har gått i samma hjulspår bokstavligt talat.

Har kört mitt koncept med Kils golfklubb som bas i över 10 år och det har varit fantastiskt kul. Stort tack till alla deltagare under åren för kul körning och trevligt sällskap. Stort tack också till golfklubben och golfrestaurangen för bra bemötande och toppenservice.

Under kommande år skall jag försöka vara deltagare själv istället för att leda mc-turer. Körde med DustDevils i Spanien i höstas och det gav mersmak. Har också tänkt delta på Adventuredays för första gången i höst.

Hemsidan kommer att bli vilande, men AdventureBike finns fortfarande på Facebook.

Vi ses på gruset!

Anders J

 

 

Gotland Grand National 2016

Förra året åkte jag GGN för första gången. Det var det torraste loppet i historien och det dammade friskt i starten. Årets tävling var desto blötare. Det hade kommit 50-60 mm regn på Gotland under veckan innan och det märktes.
Vi var ett gäng från klubben som åkte över och tävlade. Jag reste tillsammans med Staffan och Leif som också körde och Tommy som var medhjälpare. Staffan körde GGN för första gången (och blev sugen på att köra fler).
Tävlingen gick väl skapligt för mig, men helt nöjd är jag inte. Fick aldrig till något riktigt flyt. Tycker det är svårt när man har förare omkring sig hela tiden – och i år var det ju rekordmånga deltagare. Uthålligheten har jag, men farten saknas. Körde fyra varv och det får man väl vara nöjd med under de omständigheter som rådde den här gången, för det var betydligt mer svårkört än förra året. Surhålet vid Allhage myr fick stängas av efter ett par varv och i hästskon var det rena kaoset på slutet. Kommentatorn på SVT sade att han aldrig tidigare sett en sådan röra. Själv körde jag upp på kanten framför publikens fötter för att ta mig förbi på sista varvet.
Förutom att årets GGN var tuffare att köra än i fjol så gjorde jag ett antal vurpor, varav de flesta inte var mitt fel utan jag blev påkörd av stressade förare. Första kraschen kan ni se i filmen nedan. Sista kraschen kom efter uthoppet på sista varvet, strax innan målgång. Det var en förare som studsade snett i stalpen och körde på mig från sidan. När vi låg där och sprattlade ropade han: ”Hur gick det? Hur gick det!?” ”Hur gick det själv?” sade jag. Hans cykel låg längst ner, själv låg han ovanpå med min hoj över sig. Själv låg jag överst i högen och klarade mig bra – och det gjorde han också som tur var.
Får se om det blir Gotland nästa år också. Är inte säker, det är trots allt ett projekt att ta sig ända dit för att köra, men vem vet – om ett halvår kanske man är sugen igen och anmäler sig…?
Här är en kortfilm från första varvet:

ggn_2016

 

Snart dags för GGN igen!

På lördag den 29 oktober kör jag Gotland Grand National igen. Den här gången åker jag dit tillsammans med Staffan Hörnell och Leif Silvasti som också kör för TVMK. På fredag morgon bär det iväg och på lördag kl. 0900 går starten i min klass. SVT1 sänder från 0930 på lördag morgon. Heja på nummer 1487!

img_08581
Hojen är servad och klar. Föraren också förhoppningsvis!

 

Dust Devils!

Den sjätte oktober lämnade jag och ett gäng andra gubbar (Eje, Nilsson, Royne, Åke, Patrick och Stefan) ett kallt Sverige och drog till Marbella i Spanien för några dagars hojåkning med Dust Devils Adventure Tours. Skönt att delta i en arrangerad tur för en gångs skull istället för att själv hålla i arrangemanget.

Vi landade på torsdag den sjätte, checkade in på hotellet och på fredag morgon blev vi hämtade av Dust Devils minibuss för transport ut till deras HQ i utkanten av Marbella. Väl framme blev det utprovning av utrustning och val av hoj. Det fanns ett antal KTM EXC 250 och 350 att välja mellan. För min del blev det en 350. Kände mig som hemma 🙂
Vädret var dock inte som hemma utan snarare som svensk högsommar. Vid briefingen innan vi drog iväg blev vi förmanade att dricka ordentligt. Vi blev också förmanade att inte fara iväg utför något av alla de stup som fanns – och om vi ändå var tvungna att fara över något stup så skulle vi helst lämna kvar hojen på vägen. Tonen var rå men hjärtlig…

Efter briefingen delades upp i två grupper, en engelsk med fyra deltagare och två guider och en svensk med oss sju svenskar plus två guider och sedan bar det iväg ut på bergsvägarna. Efter att ha kommit ut ur stan så blev det ganska snart små och steniga bergsvägar – och en del svårigheter faktiskt – åtminstone för dem i gruppen som var nybörjare på offroadhoj. Efter en rast fick guiderna lova att välja litet lättare vägar resten av dagen. Vid sextiden var vi tillbaka på hotellet i Marbella och en öl vid pool var inte helt fel…

På lördagen anslöt två nya engelsmän till vår grupp och dagens tema var lättåkt. Vi började med en hel del fina asfaltvägar och efter några timmar stannade vi för lunch. Vid lunchen beslöt vi att ordna om litet i grupperna och gjorde en svårare och en lättare grupp. Jag, Eje och Nilsson hängde med den svårare gruppen tillsammans med några engelsmän och en guide. Nu blev det litet mer teknisk åkning med en del branta backar. Kul! Dagen flöt på utan större incidenter och på kvällen var det dags för mig att lämna tillbaks hojen och utrustningen. De andra skulle åka en dag till men jag var tvungen att åka hem och jobba. Någon måste ju göra det också.

Planet lyfte halv sju på söndag morgon så det blev att gå upp tidigt. Kul hade det varit i alla fall och jag kommer gärna tillbaka!
Här är några bilder och ett par filmer:

img_08361
Vägarna såg kul ut redan från planet!
img_08371
Dust Devils HQ
img_08441
Min 350
img_08451
Mitt bakdäck – innan start dag 1 🙂