Johanssönerna knäcker mig!

Lördag kväll och man känner sig litet mör…
Igår eftermiddag var det träning gymmet tillsammans med med min nya jobbar-/ träningskompis Kim Johansson – f.d. släggkastare på elitnivå.
Idag var det grusåkning i tufft tempo tillsammans med Stefan Johansson – grusåkare på hög nivå. Det blev ett 15-tal grusmil +  ca 10 mil transport.
Kul men jobbigt! Det känns i gubbkroppen…
Det får bli mer sånt!
Lägger ut info här inför nästa grustur som lär bli uppåt Torsbyhållet.


Parkering på en av Stefans ”vägar”

Provkörningar: Triumph Tiger 800 XC och BMW K 1600 GT

Åkte ut till Karlstads ”Bike Street” sent på eftermiddagen och gjorde två snabba (!) provkörningar av Triumphs och BMWs nyaste hojar på onsdagen.
Testade Tigern först. Det var den mer offroadanpassade varianten 800 XC med ekerhjul (21# fram) och litet längre fjädringsväg.
Det var en bekväm hoj med bra körställning och ganska kraftigt skålad sadel. Man fick litet mer känsla av att sitta ”i” hojen jämfört med Superenduron som man sitter mer ”på”. Stående körning var inga problem, men jag skulle nog höja styret ca 20 mm. om jag köpte en. Den gick väldigt stadigt, men en tur runt stan och en kort sväng på motorvägen säger ju inget om hur den är på kurviga småvägar eller på grus. Det som däremot märktes var motorn! Jag blev enormt imponerad av gången i radtrean. Den drog rent från under 50 på sexan och det var rejält klipp i motorn när man drog på. Kan tänka mig att den funkar utmärkt på grus eftersom den var så otroligt lättdoserad på gasen och hade ett långt register.
Efter Triumphen var det dags för BMWn. Hade egentligen inte tänkt testa den, men när min kompis Eje var ute med 800:an knallade jag över vägen till GMC och fick låna nycklarna till BMWs nya touringlok med radsexa, 160 hk och 332 kg torrvikt.
Jag var ärlig mot säljaren och sade som det var att jag inte hade några planer på att köpa något dylikt, men att det är kul att provköra. Har aldrig kört en sexcylindrig mc förut…
Hojen gick naturligtvis väldigt mjukt och helt vibrationsfritt. Faktum var att jag satt och letade efter en högre växel flera gånger fast jag redan hade sexan i.
Körde en litet längre sträcka på en större väg i relativt hög fart och kunde ordna en närmast vindstilla förarmiljö med hjälp av den eldrivna vindrutan.
Att hojen hade en fin motorgång var ju väntat, men det bestående intrycket var konstigt nog sportighet. Att komma upp i XXX km/h var inga problem och när man låg i 100 så kändes det som om man kunde gå av och promenera bredvid…
Det enda negativa jag kunde hitta var att man kände av vissa lastväxelreaktioner – något som verkar vara svårt att bli av med på kardanhojar.
Tack Triumph Center och GMC för provkörningarna.
När jag åkte därifrån på min KTM kändes en viss skillnad i karaktär om man säger så…

Enduropremiär 2011

Har visserligen åkt litet snöspår i vinter, men idag var det säsongspremiär för ”riktig” enduroåkning när KMX hade premiär för året i Hynboholmsbanan (så riktig åkning det nu kan bli med en 950 SE).
Ville framför allt testa Reklusen och den nya bränslepumpen.
Banan var omdragen och ganska knixig och med mycket sand och det underlättade verkligen att ha Rekluse på hojen. Det är i skogen den kommer till sin rätt. Motorbromsen funkar också perfekt så som jag har kopplingen inställd.
På vägen är inte Reklusen någon fördel utan kan snarare försvåra växlingarna.
Märkte inte heller av någon överflödning av förgasarna nu när originalbränsle-pumpen är utbytt mot en vakuumpump. Den verkar alltså hålla vad den lovar…

Kopplingsbyte, isåkning och mopeder

Har nu monterat min Rekluse automatkoppling och hunnit med en kortare provtur. Jag monterade enligt ”Medium Engagement RPM, Harder Engagement Rate” vilket är den rekommenderade standardinställningen. Nu ligger kopplingen på litet, litet grand på tomgång (ungefär som en automatväxlad bil) och motorbromsen funkade helt som vanligt. Enda nackdelen jag upptäckte var att det var litet svårt att växla ner från tvåan till ettan på isbanan, men kopplingen måste nog köras in ordentligt innan jag funderar på några andra inställningar.
På Hyn var det gott om folk och bl.a. var Pepita Moped där och körde mopperace på isen. Några av mopederna var riktiga pärlor. Kolla bilderna!

 
Originalkopplingen som skall väck.                                                    Här är den borta.

   
Man kan välja olika centrumfjädrar beroende på inställning (vänster).
Genom att mäta spelet kan man justera genom att välja olika tjocka stålskivor i lamellpaketet (höger).


Första provturen. Här står hojen och går på tomgång på ettans växel!

 
Efter motorcyklarna var det mopederna som tog över banan. Här en vass Crescent? (vänster) och en noggrant renoverad Puch Florida (höger).

Carpe Diem…

Fånga dagen är ju ett slitet uttryck, men idag passade det väldigt bra.
Efter en lång och kall period blev det 4 plusgrader och sol och det milda vädret skall fortsätta enligt vädergubbarna. Bäst att passa på alltså. Därför smet jag från jobbet i samband med lunchen och drog iväg på en hojtur. Vädret var skönt och vägarna var så där perfekt snö-och-is-packade som de skall vara på vintern. 24 mil lyckades jag skrapa ihop och tempot var högt hela tiden. Ett perfekt träningspass kan man säga. På hemvägen var det delvis grusväg på en del ställen så om jag hade väntat en dag till hade nog mycket av det fina underlaget tinat bort, så nog kan man säga att jag lyckades fånga dagen.

Höstaktiviteter 2010

Denna höst har det varit ovanligt lugnt på hojfronten för min del. Jobbet har tagit nästan all energi, så hojen har fått vara ganska mycket i fred. Det blöta vädret under sommaren och början av hösten har också gjort sitt till. Många banor har varit stängda/svårkörda och skall man ut i skogen med en Superenduro så behöver det vara ganska torrt.  Litet åkning och en del annat hojrelaterat har man hunnit med i alla fall.
– Igår lördag den 16 oktober blev det en trevlig grustur tillsammans med folk från Sollidens MC. Vi var sex stycken och hojarna varierade från en 125:a upp till två GS Adventure. Kul att träffa nya (för mig alltså) grusåkare härifrån från stan. Har ibland undrat om det är ett utrotningshotat släkte, men kanske inte i alla fall…
– Förra helgen (9-10 okt) var jag ute och kollade på tävlingar. På lördag var det tävling i Ransberg (som jag trodde var stängt forever, men det är ju trevligt om man kan fortsätta åka där. Någon som vet hur det ligger till egentligen?) och på söndag var det ”Skoj på Hoj” i Kil. Det var litet väl blött i Kil, annars hade jag faktiskt litet funderingar på att ställa upp med SE:n. Skulle ha varit kul att ge publiken något att skratta åt. Nästa gång kanske…


Fikapaus vid badplatsen i Renstad. Ser skönt ut, men det var inte badväder…

Sandigt i Ransberg…


…blötare i Kil.

Grusåkning 16 – 18 september 2010

Torsdag – lördag den 16-18/9 kördes AdventureBike Wermlands hösttur. Ca 90 mil grusväg, traktorväg och offroad avverkades på tre dagar. Inte utan att det kändes i kroppen på lördag eftermiddag…
Den här gången var det bara fyra deltagare förutom jag själv. Det var fyra gasglada norrmän varav tre (Jann,  Hans-Petter och Berndt) varit med flera gånger förr och så var det Roy som var med för första gången.
Eftersom det var en liten grupp som alla var vana förare så kunde vi åka undan ordentligt och vi hade ett bra flyt i körningen. Vi hade flyt med vädret också. Det regnade nästan överallt, utom där vi råkade befinna oss under de tre dagarna. Betydde perfekta vägar och absolut dammfritt alltså!
Årets turer är nu avslutade och vi får se om det blir någon fortsättning nästa år. Har funderat en del på detta i år. Känner ibland att det kanske är dags att förändra konceptet litet. Men det är klart – efter tre dagars bra åkning tillsammans med dessa glada gutter så vet man aldrig…

Yamaha XT 1200Z Super Ténéré

Yamaha Center i Karlstad har fått in en 1200 Super Ténéré som jag åkte ut och testade på litet olika vägar runt Karlstad. Körde både motorväg, liten asfaltväg och grus.
Hojen är riktigt snygg ”i verkligheten” och den är stor. Det satt packväskor på detta exemplar och det bidrar nog till känslan av stor hoj.
Yamahan har två körlägen att välja på Sport och Touring. Jag startar i läge T och drar iväg uppåt Ulvsbyhållet. Man sitter väldigt bra, fjädringskomforten är fin, motorn är vibrationsfri, växlarna går i hur lätt som helst… osv. Precis som det skall vara på en nyutvecklad hoj alltså.
Jag växlar litet mellan körlägena, men om jag själv skulle ha en ST så tror jag att det är touringläget jag skulle använda mest. Det finns tillräckligt med effekt och körningen känns väldigt mjuk och avslappnad. I Sportläget finns mer effekt -förstås – men körningen blir också litet ryckigare.
Det här är en tung hoj, men det märks inte så mycket när man kör den och den är väldigt fin att köra stående. Tanken är smal och körställningen känns helt naturlig. Det här är ju ingen hoj som man kör i terräng med, men att kunna köra stående på ett bekvämt sätt är viktigt när man åker längre turer eftersom man blir mindre trött i kroppen om man kan växla mellan sittande och stående på ett naturligt sätt. På grusvägen glömde man snabbt bort att det var en 260-kiloshoj man körde. Testade dock inga gränser…
Slutsummeringen av min korta tur blir övervägande positiv – förutom en sak: Turbulensen. Den ruta som satt på det här exemplaret passade inte mig och min längd. Turbulensen var så kraftig att huvudet skakade så man såg suddigt i högre fart. Förmodligen lätt fixat med en annan ruta och helt nödvändigt om jag skulle ha en Super Ténéré.


Superenduron ser ut som en minienduro i jämförelse.

Körning med Adventurebike Wermland den 22-23 maj 2010

Den här våren hade jag ingen ordinarie vårtur, utan körde istället två dagar med en mindre grupp. Det var tre åkare från Helsingborg som kom hit över helgen, Guido, Christian och Björn. De två förstnämnda tyskar och den siste skåning. Inga svenskar alltså 🙂   Alla tre jobbar på IKEA och bor i Skåne.
Hojparken på den här turen bestod av idel KTM. Förutom min egen var det ytterligare en Superenduro, en 690 och en 450. 450:n kördes av Björn som har ett förflutet inom både roadracing och cross. Även Guido som körde 690:n har tävlat inom enduro, medan Christian är en landsvägsåkare som sadlat om till den rätta sidan.
Som vanligt hade vi boende och mat vid Kils golfklubb och som vanligt var servicen på topp.
För de tyska åkarna som berättade om hur svårt det är att hitta ställen att åka på i Tyskland var det naturligtvis en upplevelse att få gasa i våra (relativt) fria vidder. På lördag drog vi uppåt Sunne och Gräsmark – totalt blev det ca 25 mil. På söndag blev det en litet kortare tur på de fina vägarna runt Ransjön och Gårdsjö öster om Sunne.
Vi hade två mycket bra åkdagar och fantastisk tur med vädret. Det hade ju regnat rejält dagarna innan, men under helgen höll det upp och vägarna var otroligt bra. Mest imponerande på den här turen var nog inte vägarna trots allt, utan det var Björn. Han råkade ut för en svår olycka i december när han blev påkörd av en bil när han joggade och nu håller han på och rehabiliterar sig. Han kan gå hjälpligt fast med svåra smärtor, men hoj kunde han köra! Med hjälp av en speciell hållare för högerfoten på fotpinnen var det bara att gasa (när han väl tagit sig upp på hojen). Grusvägsåkning i Värmland är nog den optimala rehabiliteringen. Man kanske skulle tipsa Försäkringskassan??

Honda VFR 1200

Fråga: Hur får man en SuperEnduro att kännas som en moped? Svar: Provkör en Honda VFR 1200.
Hojgaraget i Karlstad har börjat sälja Honda och när jag tog en sväng dit ut idag fick jag se att de hade en Honda VFR 1200 som demo. Måste ju testas! Hojen är så ny att jag knappt trodde att den fanns ute för provkörning ännu, så det här skulle bli spännande.
”Den gillar att varvas” sade de till mig när jag fått nyckeln och det verkade ju lovande. Rödmarkeringen börjar vid 10500 varv och skall man testa den här hojen ordentligt lär man få bryta mot mot mer än en lag…
Det här är den starkaste och snabbaste hoj jag kört hittills. Drygt 1200 kubik och 173 hästar är imponerande. Dessutom är den snygg, med en djup lyster i den röda lacken. Åker ut ur stan och tog 63:an mot Ulvsby. I början kändes den ganska klumpig och tung, men när man väl kommer ut på den större vägen märker man att det är här den hör hemma. Det är en sporttouringhoj och ingen sporthoj. Den går bergstadigt och farten blir lätt ohälsosamt hög. Motorn drar underbart från 4000 och uppåt och det finns massor av kraft. Ljudet från motorn är härligt och det hörs ganska tydligt från förarplats att det är en V4. Det här kändes som en hoj som man skulle kunna dra iväg ner till Rivieran med och köra riktigt långa etapper utan några större problem. Fjädringen är bekväm och ganska mjuk och bromsarna biter gôtt. Jag var tvungen att åka förbi därhemma och visa upp hojen för granngubbarna som fick dregla en stund innan jag åkte tillbaka till Hojgaraget där min egen hoj stod och väntade. Skillnaden mot SuperEnduron är enorm – på gott och ont. Som jag skrev ovan så kändes SE:n nästan som en moped i jämförelse; lätt, smal och med mindre motor, men också betydligt mer lätthanterlig på mindre vägar. Nu skall man kanske inte jämföra dessa två hojar, det är ju helt olika hojtyper, och jag vet vilken typ jag föredrar…


Snygg hoj…