Strålande sol, ett par minusgrader och någon centimeter nysnö är en bra ursäkt för att idka litet motoriserat friluftsliv på isen. Åkte ut till Hyn och där samsades skridskoåkare, fruar, hundar, motorcyklar och bilar med varandra under några timmar på söndagen.
Vi var ett gäng hojar som både körde fritt på isen och på den uppgjorda banan. Kolla filmen nedan om ni vill se exempel på hur man inte skall köra. Får skylla på att dubbarna börjar bli rejält slitna…
Efter att vi haft en ganska dålig vinter hittills så hade det ialla fall frusit så pass att man kunde göra ispremiär 2012.
Det var fantastiskt kul och Husan gick som en dröm på isen. Nu är vintersäsongen äntligen igång!
I senaste numret av Mc-Folket gör man ett långtest av Husaberg FE 570, KTM 500 EXC och Aprilia RXV 450, mestadels på grusväg. Det roliga med det här testet är att det inte bara är en likadan cykel som jag har som testas, det är faktiskt min hoj som är testhoj.
När jag köpte hojen så visste jag att den var ”demokörd” av Mc-Folket som hade lånat den av generalagenten för ett test. Därför är det extra kul att läsa artikeln.
Litet fundersam blir man i början när man läser att mottot för testet var ”Vi gasar tills det rasar”. Nu lyckades de inte rasera så värst mycket verkar det som eftersom inte ett enda fel uppstod på 250 mil och varken Husaberg eller KTM drog en droppe olja.
Det är också extra kul att se vilken hoj som vann. Några citat från testet:
”Husaberg FE 570 levererar den massiva effekten med det lugn och självförtroende som bara en vinnare kan göra.”
”Trots den överväldigande kraften är den på många sätt lika lättkörd som en modern 350-kubikare.”
”Fjädringen är mjukare och betydligt mera följsam än på konkurrenterna, utan att på något vis bli gungig.”
Ser ut som om man valt rätt hoj för 50/50 enduro och grus som jag har tänkt använda den till. Känns gôtt.
Första advent, +10 och en blek sol. Passade på att åka litet grusväg och hittade flera fina vägar som jag aldrig kört förut. Tyvärr slutade de flesta i en vändplan eller också försvann de bara i tomma intet. Inte riktigt läge att chansa när man åker själv och det är ljust ett par timmar mitt på dagen. Kul vad det i alla fall!
Handskydd och backspegel monterade. Gör landsvägsåkningen litet trevligare.
Idag tog jag ledigt från jobbet på förmiddagen och drog ut på en drygt 20 mil lång grustur alldeles på egen hand. Milt väder, vindstilla och perfekta vägar!
Ett bra sätt att slösa på energi samtidigt som man laddar sina egna batterier.
Idag blev det några varv i endurobanan i Hynboholm.
Hade ställt om kompression och returdämpning till ”komfort” vilket gjorde fjädringen betydligt mjukare. Hojen blev lättare att köra samtidigt som jag börjar vänja mig vid den så smått. Det är dock långt kvar innan det går någorlunda fort i spåret. Till det krävs många träningstimmar, men det får jag väl stå ut med…
Massor av folk var det som körde idag. Kul!
Nu har man fått testa Husan på grus också. Det blev en sväng på ca 20 mil uppåt Sunne och tillbaka idag. Vi var fem stycken som utnyttjade det milda höstvädret till litet grusbus. Tråkigare kan man ha.
Det var en trevlig tur utan större incidenter och dessutom träffade vi på trevligt folk ute i skogen! På en av de mindre sträckorna mitt ute i obygden hade två gubbar (ja jag vet, jag är gubbe själv…) som röjde skog fällt några smågranar över vägen så den var spärrad. Snabbt var de framme och sågade av en lagom bit så att vi kunde åka vidare. Kul att träffa sådant folk i motsats till alla sura man stöter på!
Hur funkade 570:n på grus då? Jodå, helt ok får man väl säga. Jämfört med SuperEnduron så är förstås den här hojen betydligt mera lätthanterlig när det blir riktigt små och knixiga vägar. Främst märks det på att man kan bromsa senare och gå in i böjarna med högre fart. Det är ju inte lika många kilo som skall hanteras.
Fjädringen är också bättre och motorn är rappare och effekten mer ”direkt”. Man kör fortare på små slingriga grusvägar helt enkelt. På litet större vägar är dock SE:n det bättre valet. SuperEnduron är ju en större cykel och man sitter litet rymligare. Den är också stabilare i hög fart på löst underlag.
Testade olika mappningar på Husan och i advanced-läget som jag körde med på slutet är den helt enkelt grymt snabb – och rolig!
Har ju inte hunnit modifiera något på Husabergaren ännu och det är en del som måste fixas för att den skall funka fullt ut på gruset:
– Hjulen måste balanseras. Det sitter lås fram och bak vilket gör den olidlig att köra längre sträckor på större vägar.
– Styret skall framåt en bit och upp ca 10mm.
– Backspegel är ett måste när man åker i grupp och i trafiken.
– Utväxlingen måste ändras med ett mindre bakdrev. Nu är den drevad för enduro.
– Handskydd skall monteras.
– Blinkers åker nog också på.
– Gasrullen skall bytas mot en throttle cam med mildare utväxling. Som det är nu så riskerar man att hamna i omloppsbana om det är skumpigt och man råkar ge gas där det inte var meningen.
– Styrdämpare står på önskelistan inför framtiden.
Tuff körning kräver softare mappning. På 690:n sitter mapswitchen under sadeln.
Var ute och testkörde Husan för första gången igår. Eftersom jag väntar på reg-plåten så blev det släpkärra ut till Hynboholm.
Litet tuff start kanske (för mig alltså – inte hojen) att köra ut i endurospåret innan man kört den mer än runt några kvarter i ett industriområde innan.
Första intrycket av 570:n i endurospåret är: BRUTAL. Superenduron känns from som ett lamm i jämförelse med en här hojen, så det blev ett jobbigt första varv. Det var ju dessutom en månad sedan jag körde hoj. Ändå var map-switchen i fegisläget…
Körde några varv i både endurospåret och crossbanan. Totalt blev det 1,5 tim effektiv tid och just nu känner jag mig ganska mörbultad i kroppen.
Mina intryck efter första dagen:
– Massor av effekt (är det för mycket?)
– Hojen känns oerhört lätt att svänga i tighta kurvor.
– Fantastisk fjädring. Första timmen tänkte jag inte ens på fjädringen, den bara fanns där. Har inte skruvat något än och vet inte ens hur den är inställd just nu.
– Man blir bortskämd med Rekluse (som jag har på 950:n). Blir att montera en på Husan också. På 570:n är det helt nödvändigt om man skall köra i skogen känns det som.
– Har ju styrdämpare på 950:n och kanske skulle jag vilja ha en på Husan också. Måste dock testa mer först.
– Styret skall upp och reglagen ställas in litet bättre.
– Map-switchen är jag litet besviken på. Tyckte inte att det var någon större skillnad mellan lägena.
– Underbar motor och dessutom relativt vibrationsfri. Det skall inte var några problem att lägga transportmil med den här hojen.
– Den skall bli oerhört kul att testa på litet snabb gruskörning!
för mig alltså…
Beslutade mig idag för att ställa in mitt deltagandet i Gotland Grand National.
Anledningen är framför allt att hojen fortfarande står på verkstad och den lär bli kvar ett tag till tyvärr. Den senaste tidens flitiga tränande i endurospåret har totalt slitit ut Rekluse-kopplingen och oljefilter, oljepump, mm. är fyllda av klet från lamellerna och oljetrycket i motorn är borta. Förhoppningsvis räcker det att göra rent och byta oljepump och lameller, men det tar tid och träningen blir lidande. Skall man köra 950 på Gotland bör man nog inte komma oförberedd…
Dessutom är jag tveksam till att montera Reklusen igen. Visserligen funkade den perfekt och gjorde endurokörning fullt möjlig med SE:n, men allt slirande sliter på grejorna och jag kommer nog att montera tillbaka originalkopplingen.
Faktum är att jag så smått har börjat fundera på att byta hoj eller komplettera med en till. Något lättare kanske? Vi skall väl alla den vägen vandra? (verkar det som iaf när man ser vilka hojar folk köper).
Så var en ny tur med AdventureBike Wermland avklarad! Den här gången var det fyra danska åkare som deltog. ”Baslägret” var i vanlig ordning förlagt till Kils Golfklubb.
Det hade regnat mycket veckorna innan och det gjorde körningen litet svårare på vissa ställen, men samtidigt roligare. Det skall ju vara några ”udfordringer” också…
Allt flöt på utan större missöden eller vurpor, men min SuperEnduro verkar ha fått motorproblem. Den började låta illa redan i början av turen och nu är det ingen måtta på oljudet. Normalt låter ju en LC8-motor som ett tröskverk, men nu låter den som tio! Får bli ett besök på verkstaden illa kvickt.
Magnus (längst till höger) har åkt med mig förut och nu hade han lurat med sig sin bror och två kamrater till. (vä)
Det var som sagt blött i markerna. Här är det i normala fall en helt vanlig grusväg (hö).
Follow
