Trots skador har det ändå blivit drygt 100 grusmil i sommar och min axel känns allt bättre. Verkar som om mc-körning är den bästa rehabträning som finns. Var ute och körde en 27-milarunda idag och efteråt kändes en klar förbättring på det onda stället! Rekommenderas till alla som har ont någonstans alltså. (Nu kan man ju få ont av att åka hoj också, det har jag lärt mig, men så länge man håller sig på hjulen verkar mc-åkning på grus vara rena hälsokuren).
Hoppas kunna börja köra enduro snart, men först måste hojen fixas till. Nu har den gått 119 timmar utan att jag gjort annat än bytt olja och filter var 10:e timme samt bytt luftfilter efter varje körning.
Drivpaket och däck måste bytas och jag skall lämna ifrån mig gaffelben och stötdämpare för genomgång och byte av fjädrar. Hoppas kunna få en litet följsammare fjädring efter det. Ventilerna behöver också kollas.
Detta måste vara klart tills turen med AdventureBike Wermland i september – om det nu blir någon tur… Antalet anmälda är lågt just nu, så platser finns kvar! Jag annonserade den här turen som en lugnare och enklare tur lämplig för större hojar, men det verkar som om intresset är svalt för den typen av körning. Kanske är det Adventuredays som suger upp alla som vill åka arrangerade turer med stora offroad-hojar?
Hur som helst – platser finns alltså kvar på turen den 13 – 15 september, så anmäl er om ni är intresserade. Jag kan också ordna specialturer över en helg för dem som är intresserade. Hör av er så får vi se om det passar.
Nedan följer en filmsnutt från eftermiddagens körning på blandade vägar.
Nu har jag gått omkring och varit mer eller mindre skadad sedan den 8 april och är fortfarande långt ifrån bra, men är åksugen förstås. Har en axel som krånglar och just nu går jag faktiskt och hoppas på att det skall bli operation framöver. Det är dock inte värre än att det borde gå att åka hoj om man undviker surhål och håller sig till det slätare vägnätet tänkte jag. För att testa detta drog jag ut på en grustur den 14 juli tillsammans med Jakob (KTM 950 SE) och David (KTM 690).
Jakob som kände väl till vägarna uppåt Hagfors tog täten. Vi körde från Karlstad över Forshaga, Munkfors, och Sunnemo. Efter en näringsriktig lunch i Hagfors åkte vi över Klarälven och körde tillbaka söderut över skogen mellan Torsby och Hagfors där bland annat Vargåsensträckan (känd från Rally Sweden) ingick. Via Sunne gick färden sedan över Stensjön tillbaks till Karlstad. 32 mil hade jag kört när jag parkerade utanför garaget.
Det var kul med en gammal hederlig grustur och vi körde många kul vägar uppåt och omkring Hagfors som jag aldrig åkt tidigare. Jakob körde först hela tiden och han kände till massor av vägar. Skönt att inte åka först utan bara kunna hänga på för en gångs skull.
Det var inte utan att jag kände en viss saknad efter min Superenduro när jag såg Jakob köra. Det är inte det att Husan går dåligt, men ibland saknar jag effekten och det långa registret som finns i 950-twinnen. Och komforten. 32 mil på en endurohoj är på gränsen för vad röven tål…
Här kommer en film med några snuttar från Hagfors och söderut:
Idag lördag den 12 maj jobbade jag med skogsplantering väster om Torsby och åkte hoj dit och tillbaka. Startade kl. 8 och var hemma igen vid 18-tiden. Lyckades skrapa ihop nästan 30 grusmil förutom det övriga kroppsarbetet. Det känns!
Åkte en del av vägarna i min tänkta rutt i september. Tyvärr kommer det upp mer och mer förbudsskyltar, bommar, mm. ute i skogen. Vet inte folk att grusåkning är kultur?!
Det blev en grustur på ca 25 mil den 1 maj. Vi som körde var Mathias och Robert på KTM 690 och så jag själv på en för dagen ”gruskittad” Husaberg. Gruskittad betyder i det här fallet sidoväskor med extra bensin och GPS på styret.
Vi körde till Borgvik, Nysäter, en sväng genom Glaskogen och sedan ner till Egenäs vid Östra Silen och tillbaka upp mot E18. Eftersom jag hade en tid att passa blev det transport på E18 de sista 7 milen. Tråkigt – särskilt på en Husa 570 – men det går…
Vägarna var fina och nysladdade på sina ställen, men det dammade rejält på de andra två. Det kanske var därför diket fick påhälsning 🙂
Här en filmsnutt från de djupa skogarna:
Nyckelbenet är inte tillräckligt läkt för enduro ännu, men en landsvägssväng är inga problem så när Triumph Center i Karlstad hade roadshow idag så passade jag på att åka dit och provköra den nyaste äventyrshojen från Triumph – 1200 Explorer.
Första känslan när jag drar iväg är att det är en mycket stor och tung hoj. Inte för att vikten märks särskilt mycket, men känslan är tung med den stora bulliga tanken och rutan långt fram. Och 259 kilo är ju tungt… Traction control var inställd på läge 2, vilket betyder att den begränsar effekten, men tillåter litet hjulspinn om jag nu skulle känna för det.
Körde ett varv runt Alstern som innebar både motorväg, krokig smal asfalt och en sväng på grus. Hojen är naturligtvis skön att köra som en nyutvecklad cykel skall vara och motorn drar starkt och rent från låga varv. Jag startade enkelt på fyran från ett rödljus och den drog utan att protestera från 35 km/tim på sexans växel. Den trecylindriga motorn har också ett gôtt ljud. Fjädringen kändes ganska fast, hålor i vägen märktes ganska väl och körställningen passade inte mig riktigt, men allt detta är ju justeringssaker. Något som också måste justeras om jag skulle köpa denna hoj är vindrutan som skapade ganska mycket turbulens.
Efter att ha kört några kilometer blev jag litet varmare i kläderna och farten ökade en aning. Man kunde kasta hojen ganska enkelt från sida till sida på krokig väg och när jag kom ut på gruset märktes det att man lätt blir fartblind i sadeln på en Explorer. Hjälpmedel som traction control och abs är jättebra säkerhetsutrustning, men jag tror också att de bidrar till att man också höjer farten ett snäpp. På större grusvägar går det helt klart att köra ruskigt fort med denna hoj. Stående körning funkar, men tanken är i vägen litet grand tycker jag. När man sedan kommer tillbaka ut på större och rakare vägar går hojen väldigt stabilt och vilsamt. Att den är kardandriven märks knappast alls. Det är bara när man tänker särskilt på det som vissa lastväxelreaktioner kan märkas av.
När provturen är slut kan man konstatera att det är en härlig äventyrscykel som Triumph tagit fram, men som sagt – den är tung, vilket den delar med Yamaha 1200 Superténéré (och den nya Honda 1200 som jag ännu inte har testat). Den är ganska lik Ténérén på många sätt, men jag tycker Yamahan andas litet mer offroad än Explorern. Det man minns mest efter att ha provkört Explorern är den fantastiska motorn, en känsla som jag också hade efter att ha testat Tiger 800.
Här är en film från provkörningen:
Efter Triumph drog jag iväg till Yamaha Center i förhoppning om att de skulle ha någon 660 Ténéré som demo, men de hade inte ens någon hemma i butiken. Jag har länge tyckt att 660 Ténérén är en snygg hoj med det rätta äventyrsstuket och eftersom jag går och kollar efter ett komplement till Husbergaren så kanske Yamahan kunde vara ett alternativ. Är ute efter något att åka grustouring med, att skjutsa på och kanske ta nån tur till Norge.
Någon Ténéré fanns alltså inte, men däremot hade de en 660R som demo och jag tog en sväng med den för att känna på motorn. Risken är ju att en 660 skulle kännas alltför slö efter att man kört SuperEnduro i flera år. Yamahan pinnade dock på ganska bra tycker jag, även om den inte på något sätt kan mäta sig med Triumphs trecylindriga motorer. Jag blev i alla fall inte avskräckt från en Yamaha 660 även om den vibrerade en del i högre fart. Undrar om hustrun skulle trivas bak på en 660 Ténéré?
På fredag den 13:e drar jag och fem likasinnade till Spanska solkusten för tre dagars offroadåkande i bergen. Känns inte helt fel!
Vi flyger till Malaga och har köpt ett paket med Dustdevils Adventure Tours som ordnar offroadresor med guide. Arrangemanget liknar mina egna tredagarsturer till viss del, men här ingår också hojar (KTM 250 – 450) och naturligtvis får vi uppleva ett helt annat klimat och annorlunda natur.
Skall bli kul att bara åka med för en gångs skull! Rapport med bilder och förhoppningsvis en hel del film kommer.
I kväll var det premiär i endurospåret på KMX. Kom dit ganska sent och körde bara två varv. Det första varvet gick riktigt dåligt rent ut sagt och ibland undrar jag om 570:n är rätt cykel för mig. Pustade litet och körde ett varv till och då gick det något bättre och jag gillade hojen igen.
En anledning till att det var litet extra svårkört idag (förutom brist på rutin) var att kopplingen fortsätter strula. Inte Reklusen dock utan den vanliga kopplingen som är helt ur funktion. Visserligen är koppling inte nödvändigt med Rekluse, men med en 570 behöver man kunna slira litet extra när det är knixigt.
Kopplingen behåller inte hydrauloljan och det blir att demontera slavcylindern igen, byta packning och göra ett nytt försök att få det tätt.
Det tidigare strulet jag hade med att Reklusen slirade berodde på att när jag monterade bort slavcylindern för att lufta så försvann trycket på tryckstången och den tjocka bricka som sitter mitt i Reklusen hamnade snett. Kunde fixas på 5 sekunder med hjälp av lillfingret. Misstänker att samma fel uppstår nästa gång jag grejar igen. Känns inte helt tillförlitligt kan man lugnt säga men det var ju lätt fixat iaf.
På lördag den 24/3 drog jag och David från Kil (KTM 690) ut på årets första barmarkstur.
Härligt väder och nysladdade grusvägar borde ha lagt grunden för en perfekt dag, men för min del slutade turen i Bössviken där jag tvingades vända p.g.a. slirande koppling. Det gick inte ens att lägga upp en sladd på de högre växlarna, så jag vände och åkte hem igen. Trist!
Det blir till att riva Reklusen och kolla alla inställningar 🙁 David fortsatte på egen hand. Om du läser detta David så får du gärna lämna en rapport i kommentarsfältet.
Follow
