Har satt på landsvägshjulen på SE:n och avverkade ett drygt 60-tal mil på blandat underlag under sista semesterveckan. Har också monterat ”baktanken” efter att ha förbättrat fästena på den sedan förra året. Ville kolla om den funkade ihop med vakuumpumpen och det gjorde den. 23 liter känns bra att kunna fylla i SE:n eftersom den drar en del soppa. Extratanken är inte snygg, men den är praktisk och lätt att montera av/på.
Kategori: MC-åkning
Follow
Touringsväng med spänning
Första semesterdagen tänkte jag fira med en mc-tur ner till Uddevalla och Bokenäsets Motorpark. Har länge varit sugen på att testa Quantyas elcrossar och det kan man göra där.
Nu var det på vippen att det inte blev mer än en kopp kaffe i Grums, för redan på Sörmon märkte jag att hojen gick ovanligt varm och i Grums lyste varningslampor! Efter en nerkylningspaus var det bara att vända hem igen. Jag fruktade det värsta = trasig vattenpump eller kylare. Väl hemma rev jag av tanken och kunde konstatera att det ”bara” var en kylarslang som läckte. Med hjälp av litet silikonpackning på tub så var problemet löst och jag drog söderut igen.
Nu var jag ju kraftigt försenad, men humöret blev litet bättre när de fina grusvägarna neråt Edsleskog och den krokiga asfalten innan Håverud dök upp på GPS:en.
Väl framme i Uddevalla tankade jag hojen med bensin och mig själv med skräpmat och begav mig till Bokenäset där jag blev mycket väl omhändertagen av Martin Dygd som driver stället.
Efter en kort genomgång var det dags att ge sig ut och åka. Quantya-hojarna är litet mindre och nättare än en vanlig cross och har 19 tums framhjul. Att som jag kliva direkt från SuperEnduron till elhojen förstärker intrycket om man säger så…
En kille som hette Sebastian hängde med ut till banan som låg några hundra meter därifrån. Det är han som har fotat. Väl ute vid banan fick jag några förmanande ord och Sebastian åkte före i ett par varv. Sedan fick jag gasa bäst jag ville.
När man startar Quantyan vrider man på tändningsnyckeln och inget händer, men man måste vara aktsam med ”gasen” för så fort man rör den så bär det iväg – så gott som ljudlöst. Hojen har två effektlägen – låg- och högeffekt. På lågeffektläget var den väldigt lättkörd och jag kan tänka mig att man kan vara rätt snabb i endurospåret med den här hojen eftersom den är så lätt och samtidigt snäll. På högeffektläget var den skapligt snabb och det var det läget jag använde mest på crossbanan.
Jag malde på i crossbanan i ca 40 minuter och körde halva tiden med en hoj med fotbroms och halva med den andra hojen som hade bakbromsen till vänster på styret. Den senare varianten körde jag snabbare med och det hade gått ändå bättre om det varit litet mer bett i bakbromsen.
Quantyan gick riktigt bra och den var kul att köra. Det kändes märkligt att motorn knappt hördes förutom ett tyst vinande. Det som hördes mest var gnirk från fjädring och bromsar (och ljudet av bilarna på vägen bredvid).
Efter att ha kört klart på crossbanan drack vi kaffe och sedan drog jag ut på en endurosväng i skogen tillsammans med Martin och en av hans kompisar. Måste säga att det var på skogsstigen som hojen var allra roligast. Den var lättkörd och tyst och om man möter en joggare (som vi gjorde) så är det bara att stanna och motorn stannar den också. Vrid på gasen och du är iväg igen!
Martin är generalagent för Quantya och priset för en hoj är ca 100 000. Mycket pengar, men driftskostnaderna är ju väldigt låga.
Jag tror att den här typen av fordon har framtiden för sig – särskilt om några år när batteriutvecklingen kommit ännu längre. Med ett reservbatteri i bilen så kan man köra sig ganska trött ute på banan och inte behöver man byta olja och luftfilter när man kommer hem heller…
När jag kört klart drog jag hemåt via Munkedal och Dals-Ed. Fina asfaltvägar!
Väl hemma hade jag avverkat 52 mil + ca en timme på elhojarna. Semester var det…
Tvådagars i Värmland 2011
Årets Fyradagars enduro i Linköping blev ju tyvärr inställt p.g.a. för få anmälda.
Tur då att man fått två dagars ”hardcore” gruskörning i Värmland istället.
Det var fyra åkare från Tyskland, en från Danmark och så jag själv som åkte några av de bästa vägarna/spåren i Fryksdalen under två dagar den 22-23 juni.
Vi bodde i vår stuga i Gräsmark och första dagen drog vi söderut med lunchuppehåll i Kil. Andra dagen blev det en tur till Torsby och tillbaka till Gräsmark. Totalt fick vi ihop 45 mil på två dagar och då förstår ni att vi inte tog 45:an… Hittade t.o.m. några ”vägar” som jag aldrig åkt tidigare.
Mina gäster körde rena endurohojar och de var mycket duktiga att köra fast de bara betraktade sig som ”Hobbyfahrer”.
Man skall nog vara glad att man bor häruppe där vi har så gott om grusvägar. Tyskarna berättade att det i princip är omöjligt att hitta ställen att åka på i Tyskland. Själva åkte de till Belgien! eller Polen för att hitta ställen. Här i Värmland är det ju som tur är annorlunda…
Bra hojåkning, trevligt umgänge, grillning och bad i Grässjön på kvällarna är receptet på ”ein schönes Urlaub”.
Johanssönerna knäcker mig!
Lördag kväll och man känner sig litet mör…
Igår eftermiddag var det träning gymmet tillsammans med med min nya jobbar-/ träningskompis Kim Johansson – f.d. släggkastare på elitnivå.
Idag var det grusåkning i tufft tempo tillsammans med Stefan Johansson – grusåkare på hög nivå. Det blev ett 15-tal grusmil + ca 10 mil transport. Kul men jobbigt! Det känns i gubbkroppen…
Det får bli mer sånt! Lägger ut info här inför nästa grustur som lär bli uppåt Torsbyhålllet.
Provkörningar: Triumph Tiger 800 XC och BMW K 1600 GT
Åkte ut till Karlstads ”Bike Street” sent på eftermiddagen och gjorde två snabba (!) provkörningar av Triumphs och BMWs nyaste hojar på onsdagen.
Testade Tigern först. Det var den mer offroadanpassade varianten 800 XC med ekerhjul (21# fram) och litet längre fjädringsväg. Det var en bekväm hoj med bra körställning och ganska kraftigt skålad sadel. Man fick litet mer känsla av att sitta ”i” hojen jämfört med Superenduron som man sitter mer ”på”. Stående körning var inga problem, men jag skulle nog höja styret ca 20 mm. om jag köpte en. Den gick väldigt stadigt, men en tur runt stan och en kort sväng på motorvägen säger ju inget om hur den är på kurviga småvägar eller på grus. Det som däremot märktes var motorn! Jag blev enormt imponerad av gången i radtrean. Den drog rent från under 50 på sexan och det var rejält klipp i motorn när man drog på. Kan tänka mig att den funkar utmärkt på grus eftersom den var så otroligt lättdoserad på gasen och hade ett långt register.
Efter Triumphen var det dags för BMWn. Hade egentligen inte tänkt testa den, men när min kompis Eje var ute med 800:an knallade jag över vägen till GMC och fick låna nycklarna till BMWs nya touringlok med radsexa, 160 hk och 332 kg torrvikt.
Jag var ärlig mot säljaren och sade som det var att jag inte hade några planer på att köpa något dylikt, men att det är kul att provköra. Har aldrig kört en sexcylindrig mc förut…
Hojen gick naturligtvis väldigt mjukt och helt vibrationsfritt. Faktum var att jag satt och letade efter en högre växel flera gånger fast jag redan hade sexan i. Körde en litet längre sträcka på en större väg i relativt hög fart och kunde ordna en närmast vindstilla förarmiljö med hjälp av den eldrivna vindrutan.
Att hojen hade en fin motorgång var ju väntat, men det bestående intrycket var konstigt nog sportighet. Att komma upp i XXX km/h var inga problem och när man låg i 100 så kändes det som om man kunde gå av och promenera bredvid… Det enda negativa jag kunde hitta var att man kände av vissa lastväxelreaktioner – något som verkar vara svårt att bli av med på kardanhojar.
Tack Triumph Center och GMC för provkörningarna. När jag åkte därifrån på min KTM kändes en viss skillnad i karaktär om man säger så…
Enduropremiär 2011
Har visserligen åkt litet snöspår i vinter, men idag var det säsongspremiär för ”riktig” enduroåkning när KMX hade premiär för året i Hynboholmsbanan (så riktig åkning det nu kan bli med en 950 SE).
Ville framför allt testa Reklusen och den nya bränslepumpen.
Banan var omdragen och ganska knixig och med mycket sand och det underlättade verkligen att ha Rekluse på hojen. Det är i skogen den kommer till sin rätt. Motorbromsen funkar också perfekt så som jag har kopplingen inställd.
På vägen är inte Reklusen någon fördel utan kan snarare försvåra växlingarna.
Märkte inte heller av någon överflödning av förgasarna nu när originalbränsle-pumpen är utbytt mot en vakuumpump. Den verkar alltså hålla vad den lovar…
Kopplingsbyte, isåkning och mopeder
Har nu monterat min Rekluse automatkoppling och hunnit med en kortare provtur. Jag monterade enligt ”Medium Engagement RPM, Harder Engagement Rate” vilket är den rekommenderade standardinställningen. Nu ligger kopplingen på litet, litet grand på tomgång (ungefär som en automatväxlad bil) och motorbromsen funkade helt som vanligt.
Enda nackdelen jag upptäckte var att det var litet svårt att växla ner från tvåan till ettan på isbanan, men kopplingen måste nog köras in ordentligt innan jag funderar på några andra inställningar.
På Hyn var det gott om folk och bl.a. var Pepita Moped där och körde mopperace på isen. Några av mopederna var riktiga pärlor.
Carpe Diem…
Fånga dagen är ju ett slitet uttryck, men idag passade det väldigt bra. Efter en lång och kall period blev det 4 plusgrader och sol och det milda vädret skall fortsätta enligt vädergubbarna.
Bäst att passa på alltså. Därför smet jag från jobbet i samband med lunchen och drog iväg på en hojtur. Vädret var skönt och vägarna var så där perfekt snö-och-is-packade som de skall vara på vintern. 24 mil lyckades jag skrapa ihop och tempot var högt hela tiden. Ett perfekt träningspass kan man säga.
På hemvägen var det delvis grusväg på en del ställen så om jag hade väntat en dag till hade nog mycket av det fina underlaget tinat bort, så nog kan man säga att jag lyckades fånga dagen.
Höstaktiviteter 2010
Denna höst har det varit ovanligt lugnt på hojfronten för min del. Jobbet har tagit nästan all energi, så hojen har fått vara ganska mycket i fred. Det blöta vädret under sommaren och början av hösten har också gjort sitt till. Många banor har varit stängda/svårkörda och skall man ut i skogen med en Superenduro så behöver det vara ganska torrt. Litet åkning och en del annat hojrelaterat har man hunnit med i alla fall.
Lördag den 16 oktober blev det en trevlig grustur tillsammans med folk från Sollidens MC. Vi var sex stycken och hojarna varierade från en 125:a upp till två GS Adventure. Kul att träffa nya (för mig alltså) grusåkare härifrån från stan. Har ibland undrat om det är ett utrotningshotat släkte, men kanske inte i alla fall…
Helgen 9-10 okt var jag ute och kollade på tävlingar. På lördag var det tävling i Ransberg (som jag trodde var stängt forever, men det är ju trevligt om man kan fortsätta åka där. Någon som vet hur det ligger till egentligen?) och på söndag var det ”Skoj på Hoj” i Kil. Det var litet väl blött i Kil, annars hade jag faktiskt litet funderingar på att ställa upp med SE:n. Skulle ha varit kul att ge publiken något att skratta åt. Nästa gång kanske…
Fikapaus vid badplatsen i Renstad. Ser skönt ut, men det var inte badväder…
Sandigt i Ransberg…
…blötare i Kil.
Grusåkning 16 – 18 september 2010
Torsdag – lördag den 16-18/9 kördes AdventureBike Wermlands hösttur. Ca 90 mil grusväg, traktorväg och offroad avverkades på tre dagar. Inte utan att det kändes i kroppen på lördag eftermiddag…
Den här gången var det bara fyra deltagare förutom jag själv. Det var fyra gasglada norrmän varav tre (Jann, Hans-Petter och Berndt) varit med flera gånger förr och så var det Roy som var med för första gången.
Eftersom det var en liten grupp som alla var vana förare så kunde vi åka undan ordentligt och vi hade ett bra flyt i körningen. Vi hade flyt med vädret också. Det regnade nästan överallt, utom där vi råkade befinna oss under de tre dagarna. Betydde perfekta vägar och absolut dammfritt alltså!
Årets turer är nu avslutade och vi får se om det blir någon fortsättning nästa år. Har funderat en del på detta i år. Känner ibland att det kanske är dags att förändra konceptet litet. Men det är klart – efter tre dagars bra åkning tillsammans med dessa glada gutter så vet man aldrig…
