BEC med KTM Freeride e

Den 25 juli 2021 körde jag Billingen Enduro Challenge (BEC) med min eldrivna Freeride. Tanken var att testa av hur det skulle funka att köra elhoj på ett långlopp. Nu var inte den här tävlingen lika lång som t.ex. GGN, men sluttiden för mig blev ändå 2:10.

Bensin-Freeridens avgasskydd passar bra som nummerplåtar.

Det här var första gången som BEC kördes, men troligen återkommer tävlingen varje år vid den här tiden. Vi motionärer körde på söndag och dessförinnan hade det varit enduro-VM torsdag till lördag, till viss del i samma spår som vi körde. Det var spårigt och sönderkört och framför allt dammigt. Marken var snustorr och att tävlingen delvis gick i Cementas stenbrott gjorde inte saken enklare. Tidvis såg man absolut ingenting!

Slalombacken sedd från hotellrestaurangen.

Tävlingen var upplagd i tre heat och jag startade i andra heatet kl. 10:50. Starten gick längst ner i slalombacken och tanken var först att banan skulle gå uppför backen, runt hela banvarvet och sedan varva genom att åka nerför/uppför slalombacken igen. Slingan i slalombacken ströks dock av säkerhetsskäl och vi fick bara åka uppför backen i starten. Bra för mig skulle det visa sig.

Jag startade med fulladdat batteri förstås och hade ett batteri till i servicedepån. Enduroreglementet säger att det måste vara minst 100 meter mellan ”el-depån” och övriga depåer, så jag fick ha mina saker en bit vid sidan om övriga.

VM-åkarna hoppade utför slalombacken och när de lande var det full gas!

Redan i slalombacken blev det tjockt med damm och jag märkte inte när jag var uppe förrän jag var uppe, så att säga. Tog mig upp i alla fall, vilket inte alla gjorde vid första försöket. Därefter gick banan förbi hotell Billingehus och sedan ut i skogen. Det var stökigt på en del ställen och ganska brant, både uppför och nerför. När jag kom till skylten ”Ättestupan” tänkte jag att nu vill man väl bli av med oss långsamma 65-åringar i spåret, men det gick att komma ner där också. Det var dock dammet som var det största problemet och det gjorde också körningen farlig på vissa ställen. Kunde ändå glädja mig med att jag inte behövde bekymra mig för något luftfilter 😊. Tävlingsledningen beslöt senare att stryka tredje heatet av säkerhetsskäl. Rätt beslut!

Damm…

Hur gick det då? Ja, banvarvet var 15 km och jag hade räknat ut att det kanske skulle gå att köra två varv på ett batteri (fast det var på gränsen) och efter första varvet måste jag gå i depå och byta batteri. Då hade jag bara en grön laddstapel kvar och hade inte tagit mig runt ett varv till. Efter andra varvet var det dock mer kräm kvar i batteriet eftersom vi inte körde i slalombacken och därför körde jag ut på ett tredje varv och batteriet räckte precis i mål, men med blinkande röd lampa. Kan väl säga att målflaggan var välkommen på mer än ett sätt…

Dags att spola av dammet!

Det märktes tydligt att slalombacken tog en hel del ur batteriet och även vissa snabba delar av banan var el-krävande, t.ex. gräsgärdena, men det var slalombacken som var skillnaden mellan ett eller två varv/batteri. Jag är inte någon snabb förare så därför tog jag mig två varv på en laddning. En snabbare åkare hade inte gjort det.

Freeriden har kortare fjädringsväg än en vanlig enduro. Det bottnade rejält på sina ställen och bromsarna mattades av tydligt mot slutet – det är ju ändå 85cc -grejer. I branta backar och på längre rakor räcker inte heller effekten till mot övriga hojar. Detta kompenseras till viss del av att hojen är lättkörd när det är stökigt.

Freeride e har varit med länge nu och det är dags att KTM kommer med något nytt snart. Det kan dom förstås om dom vill. Frågan är – vill dom?

Bakdäcket var nytt innan tävlingen…

Att tävla med el

Den 13 oktober var det dags för första tävlingen med elhojen. Placeringen blev väl inte topp precis, men det berodde nog mer på ålderstigen och långsam förare än på hojen.

Tävlingen var Skoj på hoj i Kil, en endurotävling som ingår i Värmlandsserien och som körs på crossbanan och i ett spår i skogen runtomkring. Det är gemensam start och efter 45 minuter flaggas förarna av allt eftersom man passerar mållinjen. Jag körde sex varv och flaggades av efter 51 minuter. Innan starten kör man också ett mastervarv. De totala körtiden var alltså ca en timme.

Jag tyckte det var kul att testa hur det skulle funka att köra tävling med Freeriden och om batteriet skulle räcka. På den här tävlingen räckte det ganska precis. Skulle tro att jag hade max tio minuter kvar i batteriet efter målgång. Kanske skulle ha tagit mig ett varv till, men om jag varit snabbare och kört sju varv på samma tid så vete tusan om det funkat. Högre tempo drar betydligt mera ström. Underlaget på den här tävlingen var jord- och sandbana (på crossbanan) och blöt svenskenduro i skogen.

Elhoj bland idel ICE-hojar. Väckte en del uppmärksamhet…

Att tävla med elhoj bland idel ”vanliga” cross- och endurohojar väckte mersmak trots placering långt ner i listan. Kommer eventuellt att testa fler tävlingar i Värmlandsserien nästa år. Då kör man ett visst antal varv inom ett par timmar och går i depå mellan varven. Effektiv körtid gäller. Det skulle nog funka om jag byter batteri mellan varven. Blir att träna litet mer bara 🙂

Kul bana genom Lökeneskogen 🙂

Gotland Grand National 2016

Förra året åkte jag GGN för första gången. Det var det torraste loppet i historien och det dammade friskt i starten. Årets tävling var desto blötare. Det hade kommit 50-60 mm regn på Gotland under veckan innan och det märktes.

Vi var ett gäng från klubben som åkte över och tävlade. Jag reste tillsammans med Staffan och Leif som också körde och Tommy som var medhjälpare. Staffan körde GGN för första gången (och blev sugen på att köra fler).

Tävlingen gick väl skapligt för mig, men helt nöjd är jag inte. Fick aldrig till något riktigt flyt. Tycker det är svårt när man har förare omkring sig hela tiden – och i år var det ju rekordmånga deltagare. Uthålligheten har jag, men farten saknas. Körde fyra varv och det får man väl vara nöjd med under de omständigheter som rådde den här gången, för det var betydligt mer svårkört än förra året. Surhålet vid Allhage myr fick stängas av efter ett par varv och i hästskon var det rena kaoset på slutet. Kommentatorn på SVT sade att han aldrig tidigare sett en sådan röra. Själv körde jag upp på kanten framför publikens fötter för att ta mig förbi på sista varvet.

Förutom att årets GGN var tuffare att köra än i fjol så gjorde jag ett antal vurpor, varav de flesta inte var mitt fel utan jag blev påkörd av stressade förare. Första kraschen kan ni se i filmen nedan. Sista kraschen kom efter uthoppet på sista varvet, strax innan målgång. Det var en förare som studsade snett i stalpen och körde på mig från sidan. När vi låg där och sprattlade ropade han: ”Hur gick det? Hur gick det!?” ”Hur gick det själv?” sade jag. Hans cykel låg längst ner, själv låg han ovanpå med min hoj över sig. Själv låg jag överst i högen och klarade mig bra – och det gjorde han också som tur var.

Får se om det blir Gotland nästa år också. Är inte säker, det är trots allt ett projekt att ta sig ända dit för att köra, men vem vet – om ett halvår kanske man är sugen igen och anmäler sig…?

Här är en kortfilm från första varvet:

ggn_2016

Snart dags för GGN igen!

På lördag den 29 oktober kör jag Gotland Grand National igen. Den här gången åker jag dit tillsammans med Staffan Hörnell och Leif Silvasti som också kör för TVMK. På fredag morgon bär det iväg och på lördag kl. 0900 går starten i min klass. SVT1 sänder från 0930 på lördag morgon. Heja på nummer 1487!

img_08581
Hojen är servad och klar. Föraren också förhoppningsvis!

 

Stôllryck till Stångebro

Har inte kört Stångebroslaget förut och vi brukar ju dessutom alltid vara bortresta vid den här tiden på året, men i år var vi hemma så varför inte testa? Slängde in en sen anmälan bara ett par dagar innan start och fick startnummer 415 i klass 11.

Starttiden var 0800 på lördag morgon och eftersom jag inte planerat detta innan blev det att gå upp tidigt. 0245 på lördag morgon ringde klockan och 0310 rullade jag ut på gatan och drog iväg till Prästtomta utanför Linköping. Det var ju inte direkt någon trafik vid den här tiden och jag var framme i god tid, kunde äta frukost, lasta av och fixa i lugn och ro.

Med ett av de allra sista startnumren i klassen hamnade jag längst bak i startfållan och när starten gick var det bara att ta det lugnt och vänta på att trafiken skulle börja glesna. Man har ju hört talas om att Stångebro antingen är väldigt dammigt eller väldigt blött, men jag tror vi hade tur i år med en bana som var ganska ”lagom”. Banan är 2,2 mil lång och underlaget är mer varierat än på Gotland med både öppnare partier och en hel del skog. Litet mer enduro än Gotland också skulle jag vilja säga. En annan skillnad mot GGN är att här kör man bara två timmar mot Gotlands tre.

Första varvet gick väl skapligt, men det var hela tiden ganska mycket folk i banan. På andra varvet blev det mer öppet, men jag blev ganska trött efter ett tag. På tredje släppte dock tröttheten och jag fick bättre flyt. Tyvärr hände också det som ibland händer när man får flyt – en rejäl vurpa. Nästan uppe på en brant stenhäll släppte bakdäcket, jag kanade ner och hojen efter. Förlorade väl ca fem minuter på det här, men slog mig inte som tur var.

Kom i mål på 2,23 efter tre varv vilket innebar en 261:e plats av 345 i klassen. Känner mig väl någorlunda nöjd… Kanske får revanschera mig nästa år?

Direkt efter målgång drog jag direkt hem och var hemma halv tre på eftermiddagen. Totalt tog alltihop mindre än tolv timmar alltså. Nu hann jag ju klippa gräset också.  Somnade gott på kvällen sen…

Stångebro var en väldigt rolig tävling och ett jättestort arrangemang med 2540 anmälda och tävlingen körs fredag – söndag med olika starttid för de olika klasserna.

Här kommer en femminuters filmsnutt från första och andra varvet:

preppad_stangebro
2014 KTM 350 preppad inför slaget.

IMG_0754[1]
KTM var på plats med sina 2017-modeller. Mycket bättre än min -14 sade deras representant…

Gotland Grand National 2015 avklarat

Så var mitt första GGN avklarat! 5 varv blev det i debuten och det måste man ju vara nöjd med. Lika många varv klarade min likaledes debuterande kompis Kim (och han slog mig faktiskt med några minuter totalt). Vi hade bra flyt med det mesta på den här resan och vi har redan börjat snacka om en repris nästa år. Skall försöka lura med oss några fler bara.

Vi åkte färja från Nynäshamn på fredag middag, landade i Visby på eftermiddagen och drog direkt till Tofta för incheckning och besiktning. När man kommer fram slås man av hur stort detta arrangemang är. Depån är gigantisk med en skog av skåpbilar, släpkärror, bilar, motorcyklar, tält – och folk förstås. Det gäller att komma ihåg var man parkerat.

Efter besiktning lastade vi hojarna igen och drog tillbaka till Visby för mat och sömn. Somnade före 22 på kvällen.

På lördag morgon drog vi tillbaks mot depån och hamnade i en jättekö. Hann dock fram i tid, bar ut bensin till tankslingan, lastade ur, satte på oss utrustningen och drog ut till starten.

Organisationen är imponerande och fungerade prickfritt och när vi kom fram till starten var det lätt att hitta sin plats i ledet. Min klass (klass 7 – gubbklassen) fanns i första startgruppen 0900, så jag stod ganska långt fram. Det var en häftig känsla att stå i starten tillsammans med långt över 1000 hojar och vänta på grönt ljus!
GGN är ju känt för sin lervälling, men årets tävling var den torraste någonsin och när starten gick och alla dånade iväg så blev det snabbt svårt att se p.g.a. damm – inte vad man väntat sig på GGN precis.

Första varvet var till stora delar en enda lång kö, men det lättade efter hand. Banan var inte svår, men ändå ganska tröttande p.g.a. alla stalp och eftersom underlaget var så hårt. Fick till ett skapligt flyt, men det var svårt att hitta sin egen rytm ibland eftersom det var så mycket hojar i spåret hela tiden.

På tredje varvet gick jag i depå och tankade och när jag gick ut på fjärde varvet insåg jag att det gällde att höja tempot om jag skulle hinna med ett femte också. Passerade varvningen klockan 11.59.37 och var ute på varv fem. Bra flyt alltså! Nu tog jag det lugnare och stannade en stund för vatten- och energiintag. Gick i mål på 3.48 efter fem varv och det får väl ses som godkänt i debuten. Hade alltså kört i nästan 4 timmar och det kändes i kroppen, men jag var inte alls så trött som jag trodde jag skulle vara. Träningen i år har gjort nytta, men det vi måste träna mer på är nog att hålla uppe tempot. Det har varit mer brôtenduro än crossliknande på träningen så här långt.

Det blev inget filmat under racet. Glömde montera kameran och det var kanske lika bra det, då hade man sak mindre att hålla ordning på. Några bilder blev det dock:

IMG_0550[1]
På väg till incheckning på fredag em. Fint väder i slutet av oktober…

IMG_0552[1]

IMG_0557[1]

Urlastat i depån

IMG_0561[1]

Kim med bister min i kön till besiktningen.

IMG_0567[1]

Nöjd hoj efter racet…

IMG_0572[1]

…och två nöjda förare.

GGN närmar sig!

Nu är det bara några dagar kvar tills vi (Kim Johansson och jag) drar iväg till Visby för vårt första Gotland Grand National.

Själv har jag varit anmäld flera gånger, men aldrig kommit iväg eftersom antingen hojen eller jag själv varit sönder. Den här gången ser det i alla fall ut att gå vägen. Vi har tränat rätt bra, anmälan är gjord, färjan bokad, rum fixat, tävlingslicens klar… Något kommer man säkert att ha glömt, men vi känner oss ändå väl förberedda.
Under helgen har jag preppat hojen så den skall förhoppningsvis funka också. Nya Michelin S12-or med mousse är monterade, fjädringen servad, alla skruvar åtdragna, osv.

Nu återstår att packa alla kläder och skydd också. Vilken materielsport detta är! Pricken över i är nog ändå de designade nummerdekalerna.
Kolla på SVT sport som kommer att direktsända GGN på lördag den 24/10. Starten går 09.00. Heja på nummer 1558 (och på Kim som har nummer 2540)!

IMG_0548[1]

IMG_0547[1]

U-SM i Enduro

Den 1 augusti anordnade Team Värmland MK ungdoms-SM i enduro. Från början var det tänkt att tävlingen skulle gå på hemmabanan Björby, men sommarens regn gjorde att tävlingen i sista stund måste flyttas till Hynboholms motorstadion. Nu blev det ändå väldigt bra tävlingar och ett bra arrangemang i Hynboholm, även om det var synd att förarna inte fick pröva på den ”riktiga” enduroterrängen som finns på Björbybanan.

Här är ett filmklipp och några bilder:

IMG_0008[1]

IMG_0009[1]

IMG_0011[1]

IMG_0012[1]

IMG_0023[1]

IMG_0024[1]

IMG_0027[1]

IMG_0030[1]

Battle of Vikings 2015

Var och kollade på Battle of Vikings i Storstenshöjden i år också. Otroligt kul och publikvänlig tävling. Inte så förar- och mc-vänlig dock.

Det är en stentuff utmaning och man blir verkligen imponerad av dem som lyckas ta sig runt hela banan.

Joakim Ljunggren dominerade stort och vann i överlägsen stil. Strongt gjort av Amanda Elvin också att som första kvinna ta sig runt ett varv. Såg hur hon slet i Hamburger Hill och lyfte upp hojen i kraftigt motlut och tog sig vidare. Många moment var spektakulära och på slutet var det ett par som tappade sina hojar från trärampen i extremparken (minst tre meter), klättrade ner, startade hojarna och körde vidare. Tror de körde KTM…

Här följer en dålig mobilfilm med några snuttar från banan: