Höstaktiviteter 2010

Denna höst har det varit ovanligt lugnt på hojfronten för min del. Jobbet har tagit nästan all energi, så hojen har fått vara ganska mycket i fred. Det blöta vädret under sommaren och början av hösten har också gjort sitt till. Många banor har varit stängda/svårkörda och skall man ut i skogen med en Superenduro så behöver det vara ganska torrt.  Litet åkning och en del annat hojrelaterat har man hunnit med i alla fall.

Lördag den 16 oktober blev det en trevlig grustur tillsammans med folk från Sollidens MC. Vi var sex stycken och hojarna varierade från en 125:a upp till två GS Adventure. Kul att träffa nya (för mig alltså) grusåkare härifrån från stan. Har ibland undrat om det är ett utrotningshotat släkte, men kanske inte i alla fall…

Helgen 9-10 okt var jag ute och kollade på tävlingar. På lördag var det tävling i Ransberg (som jag trodde var stängt forever, men det är ju trevligt om man kan fortsätta åka där. Någon som vet hur det ligger till egentligen?) och på söndag var det ”Skoj på Hoj” i Kil. Det var litet väl blött i Kil, annars hade jag faktiskt litet funderingar på att ställa upp med SE:n. Skulle ha varit kul att ge publiken något att skratta åt. Nästa gång kanske…


Fikapaus vid badplatsen i Renstad. Ser skönt ut, men det var inte badväder…

Sandigt i Ransberg…


…blötare i Kil.

Grusåkning 16 – 18 september 2010

Torsdag – lördag den 16-18/9 kördes AdventureBike Wermlands hösttur. Ca 90 mil grusväg, traktorväg och offroad avverkades på tre dagar. Inte utan att det kändes i kroppen på lördag eftermiddag…

Den här gången var det bara fyra deltagare förutom jag själv. Det var fyra gasglada norrmän varav tre (Jann,  Hans-Petter och Berndt) varit med flera gånger förr och så var det Roy som var med för första gången.

Eftersom det var en liten grupp som alla var vana förare så kunde vi åka undan ordentligt och vi hade ett bra flyt i körningen. Vi hade flyt med vädret också. Det regnade nästan överallt, utom där vi råkade befinna oss under de tre dagarna. Betydde perfekta vägar och absolut dammfritt alltså!

Årets turer är nu avslutade och vi får se om det blir någon fortsättning nästa år. Har funderat en del på detta i år. Känner ibland att det kanske är dags att förändra konceptet litet. Men det är klart – efter tre dagars bra åkning tillsammans med dessa glada gutter så vet man aldrig…

Yamaha XT 1200Z Super Ténéré

Yamaha Center i Karlstad har fått in en 1200 Super Ténéré som jag åkte ut och testade på litet olika vägar runt Karlstad. Körde både motorväg, liten asfaltväg och grus.

Hojen är riktigt snygg ”i verkligheten” och den är stor. Det satt packväskor på detta exemplar och det bidrar nog till känslan av stor hoj.

Yamahan har två körlägen att välja på Sport och Touring. Jag startar i läge T och drar iväg uppåt Ulvsbyhållet. Man sitter väldigt bra, fjädringskomforten är fin, motorn är vibrationsfri, växlarna går i hur lätt som helst… osv. Precis som det skall vara på en nyutvecklad hoj alltså.

Jag växlar litet mellan körlägena, men om jag själv skulle ha en ST så tror jag att det är touringläget jag skulle använda mest. Det finns tillräckligt med effekt och körningen känns väldigt mjuk och avslappnad. I Sportläget finns mer effekt -förstås – men körningen blir också litet ryckigare.

Det här är en tung hoj, men det märks inte så mycket när man kör den och den är väldigt fin att köra stående. Tanken är smal och körställningen känns helt naturlig. Det här är ju ingen hoj som man kör i terräng med, men att kunna köra stående på ett bekvämt sätt är viktigt när man åker längre turer eftersom man blir mindre trött i kroppen om man kan växla mellan sittande och stående på ett naturligt sätt. På grusvägen glömde man snabbt bort att det var en 260-kiloshoj man körde. Testade dock inga gränser…

Slutsummeringen av min korta tur blir övervägande positiv – förutom en sak: Turbulensen. Den ruta som satt på det här exemplaret passade inte mig och min längd. Turbulensen var så kraftig att huvudet skakade så man såg suddigt i högre fart. Förmodligen lätt fixat med en annan ruta och helt nödvändigt om jag skulle ha en Super Ténéré.


Superenduron ser ut som en minienduro i jämförelse.

Körning med Adventurebike Wermland den 22-23 maj 2010

Den här våren hade jag ingen ordinarie vårtur, utan körde istället två dagar med en mindre grupp. Det var tre åkare från Helsingborg som kom hit över helgen, Guido, Christian och Björn. De två förstnämnda tyskar och den siste skåning. Inga svenskar alltså 🙂   Alla tre jobbar på IKEA och bor i Skåne.

Hojparken på den här turen bestod av idel KTM. Förutom min egen var det ytterligare en Superenduro, en 690 och en 450. 450:n kördes av Björn som har ett förflutet inom både roadracing och cross. Även Guido som körde 690:n har tävlat inom enduro, medan Christian är en landsvägsåkare som sadlat om till den rätta sidan.

Som vanligt hade vi boende och mat vid Kils golfklubb och som vanligt var servicen på topp.

För de tyska åkarna som berättade om hur svårt det är att hitta ställen att åka på i Tyskland var det naturligtvis en upplevelse att få gasa i våra (relativt) fria vidder. På lördag drog vi uppåt Sunne och Gräsmark – totalt blev det ca 25 mil. På söndag blev det en litet kortare tur på de fina vägarna runt Ransjön och Gårdsjö öster om Sunne.

Vi hade två mycket bra åkdagar och fantastisk tur med vädret. Det hade ju regnat rejält dagarna innan, men under helgen höll det upp och vägarna var otroligt bra.

Mest imponerande på den här turen var nog inte vägarna trots allt, utan det var Björn. Han råkade ut för en svår olycka i december när han blev påkörd av en bil när han joggade och nu håller han på och rehabiliterar sig. Han kan gå hjälpligt fast med svåra smärtor, men hoj kunde han köra! Med hjälp av en speciell hållare för högerfoten på fotpinnen var det bara att gasa (när han väl tagit sig upp på hojen). Grusvägsåkning i Värmland är nog den optimala rehabiliteringen. Man kanske skulle tipsa Försäkringskassan??

Honda VFR 1200

Fråga: Hur får man en SuperEnduro att kännas som en moped? Svar: Provkör en Honda VFR 1200.

Hojgaraget i Karlstad har börjat sälja Honda och när jag tog en sväng dit ut idag fick jag se att de hade en Honda VFR 1200 som demo. Måste ju testas! Hojen är så ny att jag knappt trodde att den fanns ute för provkörning ännu, så det här skulle bli spännande.

”Den gillar att varvas” sade de till mig när jag fått nyckeln och det verkade ju lovande. Rödmarkeringen börjar vid 10500 varv och skall man testa den här hojen ordentligt lär man få bryta mot mot mer än en lag…

Det här är den starkaste och snabbaste hoj jag kört hittills. Drygt 1200 kubik och 173 hästar är imponerande. Dessutom är den snygg, med en djup lyster i den röda lacken. Åker ut ur stan och tog 63:an mot Ulvsby. I början kändes den ganska klumpig och tung, men när man väl kommer ut på den större vägen märker man att det är här den hör hemma. Det är en sporttouringhoj och ingen sporthoj. Den går bergstadigt och farten blir lätt ohälsosamt hög. Motorn drar underbart från 4000 och uppåt och det finns massor av kraft. Ljudet från motorn är härligt och det hörs ganska tydligt från förarplats att det är en V4.

Det här kändes som en hoj som man skulle kunna dra iväg ner till Rivieran med och köra riktigt långa etapper utan några större problem. Fjädringen är bekväm och ganska mjuk och bromsarna biter gôtt. Jag var tvungen att åka förbi därhemma och visa upp hojen för granngubbarna som fick dregla en stund innan jag åkte tillbaka till Hojgaraget där min egen hoj stod och väntade.

Skillnaden mot SuperEnduron är enorm – på gott och ont. Som jag skrev ovan så kändes SE:n nästan som en moped i jämförelse; lätt, smal och med mindre motor, men också betydligt mer lätthanterlig på mindre vägar. Nu skall man kanske inte jämföra dessa två hojar, det är ju helt olika hojtyper, och jag vet vilken typ jag föredrar…


Snygg hoj…

Barmarkspremiär med förhinder – Annandag Påsk

Årets första tur på grusdäck blev det idag, men inte utan en och annan svordom. En hel del snö var kvar i skogen och på småvägarna, men det visste jag ju innan. Det var inte snön som ställde till det utan istället ett närmast osannolikt däckskrångel innan jag slutligen kunde komma iväg och åka hoj.

Det började när jag krängde av dubbdäcken och krängde på grusdäcken på påskafton. Efter att ha monterat av de vassa däcken och fått på grusframdäcket, pumpat det och monterat det så var det pyspunka. Hade klämt sönder slangen vid monteringen, så det var bara att börja om.

Ut till Biltema och köpa ny slang…

Ovanstående procedur upprepade sig IGEN med tillägget att jag dessutom drog sönder däckslåset. Ut till Biltema IGEN och köpa ny slang och däckslås…

Efter många om och men var äntligen framhjulet på plats och jag började jobba med bakhjulet. Byte av däck till ett nytt MT 21 (som är HÅRT). När hjulet sen är på plats på hojen så drar jag åt däckslåset bak och ”PING” så drar jag sönder  det också… Ut till Biltema IGEN och köpa ett däckslås till. Nåja, man kan nog åka med trasigt däckslås också, så när jag kommer hem så bestämmer jag mig för att åka till macken och fylla luft istället för att kränga en gång till. Åker iväg med hojen, men kommer bara 10 meter när jag inser att det är pyspunka bak. Ridå! Ger upp och går in och äter påskmat.

På Påskdagen är jag trött på detta och ringer min däckshandlare: HJÄLP – har du en slang och kan du montera den!? Ja, det har han och han kan montera trots att det är påskdag. Bra service! Åker ut till honom på eftermiddagen med bakhjulet i skuffen. Nu hade han dock ingen slang hemma visade det sig utan vi får ta en begagnad som ändå verkar hålla luft.

Hem med hjulet och montera. Nu har jag ett riktigt bakdäck på hojen och fram verkar det också hålla luft. Går in och äter påskmat.

På Annandagen är det äntligen dags för barmarkspremiär – en helig ritual för oss mc-nördar. På med alla #%”& kläder och ut i garaget. Startar motorn, på med hjälm och handskar och… då ser jag att framdäcket är platt! Pyspunka!

Stänger inte ens av motorn utan rusar ilsket in i garaget och rycker tag i en flaska punkaspray som jag fyller framdäcket med och åker sedan iväg för att sprida ut sprayen i framdäcket. Behöver kolla trycket bak så jag kör till Shellmacken där de har en luftkula som passar till hojar. Vad den ormar sig hojen… Nu är det punktering bak också!!!

Den begagnade slangen höll alltså inte luft trots allt. När jag kommer fram till macken är det en milslång kö till Karlstads – som det verkar – enda fungerande luftkula (det är ju sommardäcksdags för alla bilister). Orkar inte vänta utan går in i macken för att köpa mer spray, men kommer på att jag nog har en punkaspray till hemma i garaget så jag åker hem och fyller även bakslangen med klet.

Nu har jag två stenhårda och obalanserade däck på hojen som fantastiskt nog verkar hålla tätt. Det blir sedan en kort tur i Karlstads omgivningar och får man bara köra litet hoj så blir man på bättre humör och ilskan lägger sig så smått.

Nu står hojen i garaget och om det är luft i däcken i morgon så får den leva…

Kläder och skydd

För mig är det viktigt att ha utrustning som sitter skönt och som jag kan lita på.  Här kommer litet info om de kläder och skydd som jag använder:


När man skall ge sig ut på en grustur eller bara ta en sväng till endurospåret så märker man verkligen att det är en materialsport man håller på med. Bara att få på sig alla kläder och skydd tar sin tid.  Så här kan det se ut för mig:

Börjar med understället som består av ett par Icebreaker underbyxor och tröja i Merinoull. Svindyra, men det bästa du kan ha närmast kroppen enligt mig. De är sköna mot kroppen och blir inte lika illaluktande som syntetkläder. Jag kör alltid med underställ, även när det är varmt ute. De här underkläderna funkar bra i de flesta temperaturer. Är det riktigt varmt använder jag en tunnare kortärmad tröja.

Sen kommer knäskydden. I mitt fall ett par Alpinestars Bionic. Rekommenderas inte! Inte för att jag tror de skyddar dåligt, utan för att de måste modifieras kraftigt om man skall använda dem tillsammans med crosskängor.  För mycket stoppning och för många remmar helt enkelt. När jag väl klippt av remmar och anpassat stoppningen sitter de ganska skönt.

Därefter på med byxorna – ett par Klim Dakar Pants. De bästa mc-byxor jag testat! Sköna att ha på och man blir väldigt rörlig i dem eftersom det inte är något som stränar och tar emot. Man blir en bättre förare med dessa!   

Stövlarna på. Ett par Sidi Flex Force som jag använt länge. Bekväma, skyddar bra, men har dåliga spännen. Man får se till att alltid ha reservspännen till hands. Eftersom Klim-byxorna har kardborre på baksidan av benen är det lätt tt sätta på/ta av stövlarna med byxorna på.

Är det inte väldigt varmt ute sätter jag på mig en vindtät halskrage som jag köpt på Handelsboden. Det är nödvändigt eftersom jag kör med nackskydd och inte har någon krage på jackan.

Nackskyddet Leatt Brace kommer sedan (beskrivs utförligare i särskild text). Jag använder alltid de medföljande strapsen så håller det sig på plats bättre.

Och därefter skyddsjackan, en Alpinestars Bionic. En mycket bekväm jacka. Man kan fästa bröstplattorna i midjebältet med kardborre, vilket är bra.

Och så på med ytterjackan. Har hittills använt en modifierad endurojacka, men den är inte särskilt varm, så jag har köpt en Troy Lee Designs Blais jacka från MX4ALL. Denna jacka har löstagbar krage och kan alltså användas tillsammans med nackskyddet. Snygg jacka med många fickor, ventilationsöppningar, mm. Den kan vrängas och transporteras som en midjeväska om man vill ta av den när det är varmt. Jackan jag köpte var storlek XL vilket passar bra över kroppen, men ärmarna är långa. En skön jacka som man känner sig mycket rörlig i.

Sen på med ryggsäcken. Har fått en Camelbak Octane som är en kombinerad ryggsäck och vattenbehållare (tre liter).

Slutligen på med hjälmen – i mitt fall en Shoei V-Moto – och handskarna och sedan iväg!

 

Leatt Brace

Leatt Brace nackskydd…   …och hur man klär sig med det 

Efter att ha skadat nacken mycket allvarligt i en olycka sommaren -08 bestämde jag mig för att alltid använda nackskydd vid mc-åkning i fortsättningen.

Det finns ju en del mjuka kragar på marknaden, men på senare tid har det också kommit några mer avancerade skydd – det mest kända av dem är Leatt Brace. Det är ett skydd som ligger på axlar/skuldror och som sägs förhindra nackskador och kompression av nacken genom att skyddet hindrar hjälmen (och därmed huvudet) från att röra sig alltför mycket framåt/bakåt/i sidled vid en olycka. Skyddet skall också skydda halskotpelaren från att tryckas ihop.

Jag har nu hunnit testa skyddet vid ett par säsonger och det största problemet är att det är ytterligare en pryl man måste sätta på sig innan man kan ge sig ut och köra. När man väl har fått det på sig så tänker man inte så mycket på det vid körning. Det är mest i vägkorsningar man märker av skyddet då det tar i när man vrider huvudet. Jag hoppas bara att jag aldrig någonsin behöver testa om det verkligen fungerar som det är tänkt vid en krasch…

Ett problem med Leatt Brace för oss vanliga svenska grusåkare är att kombinera skyddet med varma kläder. Om man kör cross och enbart behöver ha crosströja är det nog inget större problem, men nackskyddet är tänkt att vila mot axlar/skuldror på föraren och då blir det genast problem om man vill stänga jackan – och det vill man ju oftast här i Sverige. Så här gjorde jag (innan jag köpt mig en anpassad jacka):

Jag offrade en gammal endurojacka genom att klippa bort kragen + ytterligare material runt halsen. Öppningen blev nu lika stor som omkretsen på nackskyddet. Blixtlåset kapades också en bit.

Så här klär jag mig vid normalt och kallt väder:


Undertröja först naturligtvis, därefter en vindtät halskrage (från Handelsboden) och sedan Leatt Brace.

Grusåkning i Värmland september 2009

Så var höstens grusåkning avklarad och det mesta flöt på som det skulle och dessutom hade vi en osannolik tur med vädret – solsken alla tre dagarna och uppåt 20 grader varmt på lördag eftermiddag. Kanon! Efter en mycket regnig sommar hade det varit uppehåll i ett par veckor och jag var litet orolig för att det skulle bli dammigt, men det var ingen fara. Det finns mycket fukt kvar i marken och det märktes på sina ställen.

Vi var åtta åkare inklusive jag själv; tre danskar, tre svenskar och två norrmän. Hojarna var litet större den här gången med en BMW R100 GS som tungviktskung. Att den var tung märktes dock inte så mycket. Den och dess danske förare tog sig fram imponerande bra på de besvärligaste ställen. Nästan 1000 km x 8 avverkades på tre dagar och inga större incidenter inträffade. Den enda ”riktiga” vurpan stod jag själv för när jag bromsade omkull på ett ställe där någon spänt en taggtråd tvärs över vägen. Ingen skada skedd dock förutom att framlyktan på hojen pekade 45 grader åt vänster efteråt. Några vältningar och fastkörningar hade vi förstås, men det hör ju till.

Mat och service på Golfrestaurangen i Kil var på topp i vanlig ordning och en av danskarna tyckte till och med att det var för bra. Korvgrillning och boende i vindskydd kanske är mer äventyrsstuk än det här…

De rutter vi körde var desamma som i maj och i övrigt var också arrangemanget sig likt med samling på onsdag kväll, boende och mat på Kils Golfklubb och hojåkning i tre dagar.

På torsdag gick turen som tidigare västerut med Glaskogen på förmiddagen och Sydvästvärmland med en kort sväng in i norra Dalsland på eftermiddagen.

På fredag åkte vi norrut och käkade lunch i Torsby innan vi vände söderut igen. Här måste det ha regnat otroligt mycket. På något ställe var vägen helt bortspolad.

På lördag åkte vi till Gräsmark och drack kaffe. På vägen upp körde vi bl.a. över Ängen, Tiskaretjärn och Kymmen. Kalasvägar! På tillbakavägen till Kil blev det litet mer offroad och bergsklättring. Kl. 1400 var vi tillbaka i Kil och kunde pusta ut och äta middag efter tre dagars bra åkning.

Vi var inte ensamma på grusvägarna i Värmland de här dagarna. Både på fredag och på lördag stötte vi ihop med hojåkare från BMW-klubben som var ute och rastade sina boxrar (stötte ihop bildligt alltså!). Det som imponerade mest på mig under de här tre dagarna var våra två oldboys Leif (950 Adventure) och Gösta (640 Adventure). Två glada pensionärer (den äldste 68 år!) som gasade på ett sätt som hade gjort de flesta ynglingar avundsjuka. Sån vill jag också bli när jag blir stor!

KTM 690 Enduro

Har funderat litet på 690:n ibland – särskilt när man vält i skogen för femtioelfte gången med Superenduron – men det har inte blivit att jag provkört någon tidigare.

Nu när GMC har en demo passade jag på. Det var den vanliga modellen och inte R-versionen som jag helst hade velat testa. Jag tog en ca  halvtimmes tur runt stan på asfalt, så offroadegenskaperna kan jag inte uttala mig om.

När man kliver från SE till 690 så känns den senare väldigt liten, som en ”vanlig” enduro ungefär. Sitthöjden är ganska hög och dynan är hård och smal. När jag kör iväg så märks det att det är en enstånka eftersom den inte är lika smidig på riktigt låga varv som min twin, men någon stor skillnad är det inte. När man väl kommit igång imponeras man av kraften i motorn. Den är riktigt pigg och känns nästan lika snabb som SE:n. Varvtalsregulatorn slår till vid ca 8500 varv och dit kommer man snabbt. Detta är helt klart den bästa encylindriga maskin jag kört.

Fjädringen var ganska hårt inställd och jämfört med SE:n så vibrerar den litet mer, så när jag bytte tillbaka till min 950:n så kändes den som rena komfortkryssaren. Skulle dock tro att R-modellen är litet mjukare och mer endurolik. Sedan är det ju mycket som behöver ställas in för att passa en själv som reglage, höjd på styret, mm.

När man sätter sig på Superenduron efter att ha kört en annan hoj så känner man sig alltid ganska nöjd med det man har, men jag måste säga att 690:n imponerade. Skulle jag köpa en ny grusmaskin idag så skulle nog en KTM 690 enduro R bli mitt val.