MIN Husaberg 570 testad

I senaste numret av Mc-Folket gör man ett långtest av Husaberg FE 570, KTM 500 EXC och Aprilia RXV 450, mestadels på grusväg. Det roliga med det här testet är att det inte bara är en likadan cykel som jag har som testas, det är faktiskt min hoj som är testhoj.
När jag köpte hojen så visste jag att den var ”demokörd” av Mc-Folket som hade lånat den av generalagenten för ett test. Därför är det extra kul att läsa artikeln.
Litet fundersam blir man i början när man läser att mottot för testet var ”Vi gasar tills det rasar”. Nu lyckades de inte rasera så värst mycket verkar det som eftersom inte ett enda fel uppstod på 250 mil och varken Husaberg eller KTM drog en droppe olja.
Det är också extra kul att se vilken hoj som vann. Några citat från testet:
”Husaberg FE 570 levererar den massiva effekten med det lugn och självförtroende som bara en vinnare kan göra.”
”Trots den överväldigande kraften är den på många sätt lika lättkörd som en modern 350-kubikare.”
”Fjädringen är mjukare och betydligt mera följsam än på konkurrenterna, utan att på något vis bli gungig.”

Ser ut som om man valt rätt hoj för 50/50 enduro och grus som jag har tänkt använda den till. Känns gôtt.

Husaberg 570 2011

Efter att ha varit utan hoj i flera veckor p.g.a. trasig KTM började mc-abstinensen kännas allt svårare och för att råda litet bot på detta så åkte jag på en utflykt till Marin och Fritid i Örebro och provkörde en Husaberg 570. Tanken var mest att provköra en Husa eftersom jag länge varit sugen på en sådan och dessutom få tillfälle köra litet hoj. Målet var definitivt inte att köpa en. Provkörningen var ju inte direkt tråkig om man säger så och utflykten slutade med ett impulsköp.
Efter att ha ägt Husan i ett par månader är jag definitivt inte missnöjd. En härlig cykel både på grus och i endurospåret.

KTM 950 Super Enduro 2006

2006 sålde jag min Africa Twin och köpte mig en KTM 950 Superenduro. Och varför det då? Ja det kan man ju undra, för det är ju egentligen en märklig hoj – en anabol-enduro på 185 kg och 100 hästar, för hög för mig och mina taxben (sitthöjd 96 cm), ingen skyddande kåpa som på AT:n, för tung för att lyfta upp ur ett träsk på egen hand, osv…
Ja , det finns nog mycket man kan invända mot Superenduron om man känner sig präktig, men det finns
ett bra argument för den här hojen som du är tveksam: Provkör!

Honda Africa Twin -01

Det blev efter hand mer och mer grusvägskörning för min del och jag började titta efter en mer gruskapabel hoj än SLR 650:n. Jag ville ha en hoj som gick att åka litet längre sträckor på och som också kunde ta passagerare. Det fick naturligtvis bli en Honda Africa Twin -00 som inköptes hos Desertdealer hösten -01.
Jag ägde och körde en Africa Twin -01 mellan december 2001 och mars 2007. Allt eftersom jag vande mig vid hojen började jag inse vilken fantastisk allroundhoj AT:n är. Långturer på asfalt är inga problem, jobbpendling funkar
bra, crossbana funkar och på grusväg är den som allra bäst. Körde till och med tävling med den (4-dagars enduro), vilket också går (om man nöjer sig med att komma runt vill säga).

Honda SLR 650 -97

I början av åttiotalet köpte jag en BMW R75-5 -71). Behöll den dock inte så länge. Var student vid den tiden och ekonomin tillät inga utsvävningar.
”Återfallskarriären” började då jag hyrde en BMW 850 i några dagar sommaren -98. Blev inte hoj direkt, men jag var ändå ohjälpligt fast…
1999 var det dags. Jag blev ”återfallsknutte” med hjälp av en Honda SLR 650 -97. En encylindrig 650 som var oerhört kvick på kurviga småvägar. Funkade även bra på grusväg.
SLR:en är en snygg hoj – eller hur? Den var kul att köra, men kanske ingen höjdare på större vägar.

Yamaha AS-1 1970

Min första hoj – en Yamah AS-1 1970 års modell. Tvåcylindrig tvåtaktare med separatsmörjning och 16 hästar. Godis för en 16-åring 1972!
Eftersom man inte kunde nöja sig med original ”förbättrades” hojen raskt på ett antal punkter, t.ex. med expansionskammare, glasfiberdyna från en Laverda 750, bockstyre och bakåtflyttade fotpinnar. Att man därigenom  inte fick någon bakbroms det fick man ta… Expansionskamrarna gjorde att hojen blev otroligt vass i ett smalt register, men när man lade i femman tappade den orken. Men vad gjorde det? Den gick ju fortare på fyran än den tidigare gjort på femman.
Kolla ”ljuddämparna”. Slutrören från en VW dämpade det värsta oväsendet. I nästa version fick den helkåpa, clip-on och Borranifälgar. Varför man ägnade en vinter åt att ekra om hjulen minns jag inte…