BEC med KTM Freeride e

Den 25 juli 2021 körde jag Billingen Enduro Challenge (BEC) med min eldrivna Freeride. Tanken var att testa av hur det skulle funka att köra elhoj på ett långlopp. Nu var inte den här tävlingen lika lång som t.ex. GGN, men sluttiden för mig blev ändå 2:10.

Bensin-Freeridens avgasskydd passar bra som nummerplåtar.

Det här var första gången som BEC kördes, men troligen återkommer tävlingen varje år vid den här tiden. Vi motionärer körde på söndag och dessförinnan hade det varit enduro-VM torsdag till lördag, till viss del i samma spår som vi körde. Det var spårigt och sönderkört och framför allt dammigt. Marken var snustorr och att tävlingen delvis gick i Cementas stenbrott gjorde inte saken enklare. Tidvis såg man absolut ingenting!

Slalombacken sedd från hotellrestaurangen.

Tävlingen var upplagd i tre heat och jag startade i andra heatet kl. 10:50. Starten gick längst ner i slalombacken och tanken var först att banan skulle gå uppför backen, runt hela banvarvet och sedan varva genom att åka nerför/uppför slalombacken igen. Slingan i slalombacken ströks dock av säkerhetsskäl och vi fick bara åka uppför backen i starten. Bra för mig skulle det visa sig.

Jag startade med fulladdat batteri förstås och hade ett batteri till i servicedepån. Enduroreglementet säger att det måste vara minst 100 meter mellan ”el-depån” och övriga depåer, så jag fick ha mina saker en bit vid sidan om övriga.

VM-åkarna hoppade utför slalombacken och när de lande var det full gas!

Redan i slalombacken blev det tjockt med damm och jag märkte inte när jag var uppe förrän jag var uppe, så att säga. Tog mig upp i alla fall, vilket inte alla gjorde vid första försöket. Därefter gick banan förbi hotell Billingehus och sedan ut i skogen. Det var stökigt på en del ställen och ganska brant, både uppför och nerför. När jag kom till skylten ”Ättestupan” tänkte jag att nu vill man väl bli av med oss långsamma 65-åringar i spåret, men det gick att komma ner där också. Det var dock dammet som var det största problemet och det gjorde också körningen farlig på vissa ställen. Kunde ändå glädja mig med att jag inte behövde bekymra mig för något luftfilter 😊. Tävlingsledningen beslöt senare att stryka tredje heatet av säkerhetsskäl. Rätt beslut!

Damm…

Hur gick det då? Ja, banvarvet var 15 km och jag hade räknat ut att det kanske skulle gå att köra två varv på ett batteri (fast det var på gränsen) och efter första varvet måste jag gå i depå och byta batteri. Då hade jag bara en grön laddstapel kvar och hade inte tagit mig runt ett varv till. Efter andra varvet var det dock mer kräm kvar i batteriet eftersom vi inte körde i slalombacken och därför körde jag ut på ett tredje varv och batteriet räckte precis i mål, men med blinkande röd lampa. Kan väl säga att målflaggan var välkommen på mer än ett sätt…

Dags att spola av dammet!

Det märktes tydligt att slalombacken tog en hel del ur batteriet och även vissa snabba delar av banan var el-krävande, t.ex. gräsgärdena, men det var slalombacken som var skillnaden mellan ett eller två varv/batteri. Jag är inte någon snabb förare så därför tog jag mig två varv på en laddning. En snabbare åkare hade inte gjort det.

Freeriden har kortare fjädringsväg än en vanlig enduro. Det bottnade rejält på sina ställen och bromsarna mattades av tydligt mot slutet – det är ju ändå 85cc -grejer. I branta backar och på längre rakor räcker inte heller effekten till mot övriga hojar. Detta kompenseras till viss del av att hojen är lättkörd när det är stökigt.

Freeride e har varit med länge nu och det är dags att KTM kommer med något nytt snart. Det kan dom förstås om dom vill. Frågan är – vill dom?

Bakdäcket var nytt innan tävlingen…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *