Kategori: MC-åkning

Den 6-8 september 2013 var det dags för en ny körning med AdventureBike Wermland och det skulle visa sig bli händelserika dagar. Ett gäng på sju personer från Stockholm var anmälda och sex av dem deltog på fredag och den sjunde anlände lagom till lördagens åkning. Boendet var förlagt till Kils golfklubb i vanlig ordning.

Vi var alltså sju pers som startade på fredag morgon och vi drog uppåt Fryksdalen. Vi hann dock inte särkilt långt innan första incidenten. Mellan Frykåsen och Bäckebron låste sig plötsligt mitt bakhjul i farten och det blev tvärstopp. Vid närmare koll visade det sig att framdrevet på min på min Husa hade lossnat! Drevet hängde visserligen kvar i kedjan, men bulten och brickan som håller drevet var borta och låg utspridda någonstans på grusvägen eller i något dike. När vi tittade närmare verkade också gängorna vara skadade. Jag var beredd att ge upp och överlämna GPS:en till någon hugad guidevikarie, men flera av dessa gossar hade varit med förut – någon hade t.o.m. åkt runt halva jorden på sin gamla XT600 – och de menade att detta visst gick att fixa. Jag tvivlade… Medan de flesta av oss satt och undersökte hojen tog sig ett par killar en promenad åt det håll vi kommit från med förhoppningen att hitta bulten och brickan och efter en stund var de tillbaks, med både bricka och bult i handen! Tack Jocke!

Med en bit isoleringstejp som fusk-Loctite på gängan drog vi vidare. Färden gick på varierande vägar och traktorstigar och när vi tankade i Sunne åkte jag till en verkstad och fick litet riktig Loctite för säkerhets skull.

Från Sunne gick färden vidare upp till Torsby på västra sidan av Fryken. Ni som åkt dessa vägar vet att de är fina! Vi käkade lunch i Torsby och beundrade folklivet runt oss med EPA-traktorer, raggarbilar, hotrods och annat kul. Allt till tonerna av dansbandsmusik och diverse rock´n roll.

Från Torsby tog vi en liten sväng norrut via Kälkerud och drog sedan söderut på östa sidan av Fryken. När vi kom till en korsning söder om sjön Björklången två och en halv mil efter Torsby så upptäckte en i gruppen att hans iPhone fattades, den hade ramlat ur packväskan. Vad göra? Sporrade av att det gått att hitta bulten och brickan så vände jag och Jocke tillbaks och scannade vägen och dikeskanterna och kom nästan hela vägen tillbaka till Torsby innan jag plötsligt såg telefonen ligga och skräpa mitt på en dålig grusväg. Skattjakten hade gett resultat och vi kunde återvända med luren till den glade ägaren.

Efter detta drog vi vidare söderut. P.g.a. strulet med framdrev och telefon var vi sena och var inte tillbaka förrän i skymningen och det blev middag inne i Kil istället för på golfklubben. Kil by night kan också vara intressant!

På lördag hade den sjunde deltagaren anlänt (vi var alltså åtta som körde inklusive mig) och vi drog norrut igen, fast denna dag med andra vägar och områden i sikte. Inte heller den här dagen kom vi särskilt långt innan det blev stopp. Nu var vi strax söder om Frykåsen. Den här gången var det växelspaken på en Suzuki som inte klarade närkontakten med en sten och frågan var om den hojen skulle kunna fortsätta, men som jag skrev tidigare var detta dock en grupp som inte gav upp i första taget. En av deltagarna hade en reservspak i packningen som tyvärr hade fel dimension på hålet för utgående axel. Det gick ändå att få den på plats provisoriskt och medan de andra meckade åkte jag på jakt efter en bonde med svets och på fjärde försöket fick jag napp. Lars i det gula huset i Forsnäs ställde upp med svets och säkrade den provisoriska växelpedalen med ett par svetsloppor så nu var det bara att dra vidare.

Vi körde uppåt Renstad och mitt ute i vildaste skogen mötte vi ett annat gäng med Göran på GMC som turledare. Det skulle visa sig senare att vi hade gjort samma vägval på fler ställen.

Vi körde vidare. Lunchen intogs i Gräsmark och därefter gick färden via Sunne och söderut. Det flöt på bra och min Husa 570 gick bättre än någonsin tyckte jag. Renoveringen hade tydligen gjort susen för både hojen och jag pinnade på bra. Litet för bra skulle det visa sig.

Efter en bersklättring sydväst om Sunne stannade vi och fotade litet och sedan körde vi vidare. Nu var det brant nerför och kul körning. Jag låg först i gruppen och gasade vidare nerför berget. Någonstans längs vägen strax norr om Gårdsjö måste jag ha kört på en större sten eller likande, tappade kontrollen, fick gashäng på 570:n och det brakade åt h-e helt enkelt. Enligt Andreas som lång bakom mig hade jag gjort en rejäl flygtur och landade till slut i diket. Jag svimmade av och vaknade när räddningsfolket var på plats för att ta hand om mig. Bäst som jag låg där kom också GMC-gruppen förbi. Hade varit trevligare att träffa dem under andra omständigheter…

Nu brydde jag mig väl inte särskilt mycket om detta just då. Hade nog fått en rejäl hjärnskakning, hjälmen var trasig och det gjorde ont överallt. Var nog ganska förvirrad också för jag hade sagt till ambulansfolket att vi kom från Hong Kong…

Nåja, blev till slut inlastad i ambulansen och körd till IVA i Torsby där jag spenderade natten. Tror nog att räddningstjänsten var litet extra försiktiga med mig p.g.a. den tidigare nackskadan. Det visade sig dock att inte ett ben i kroppen var brutet och de enda skador jag har är ont i kroppen och blåmärken. Får nog till stor del tillskriva detta alla bra skydd jag hade inklusive nackskyddet Leatt Brace. Hela övre delen av ryggen är blå efter att nackskyddet tagit en del av smällen. Kan inte nog rekommendera detta skydd!

Fick åka hem på söndag eftermiddag och sitter nu hemma och är sjukskriven några dagar.

Titeln på den här artikeln är Tur och otur… och jag får nog säga så här i efterhand att vi hade mer tur än otur trots allt strul. Framför allt hade jag tur som klarade mig såpass bra trots den vådliga vurpan. Tack alla som hjälpte mig att ta hand om mig, hojen och alla prylar efteråt!

Hojen står förvarad i ett uthus i Kil och jag skall hämta den under veckan.Vet inte hur illa skadad den är, men den såg ganska hel ut efter smällen. Återstår att se om den är ramsned eller om det är något annat större fel. Därefter får jag bedöma om jag behåller den eller ej. Det är visserligen den roligaste grushoj jag haft, men i endurospåret är den väl stark och när föraren börjar närma sig 60 är det kanske något lugnare man skulle ha?

Här är en filmsnutt och några bilder från turen.

 Lossnatframdrevsmekning.

Rogge kyler ner öm fot i en bäck.

Gruppbild från sista stoppet innan jag klotade.