BMW F 800 GS

BMW har ju inte haft någon mc-försäljning i Karlstad på ett tag, men nu har GMC blivt återförsäljare samtidigt  som man flyttat in i nya och större lokaler. Kul! Särskilt eftersom BMW verkligen är på G nu och börjar bli ett riktigt intressant märke även för oss grusdårar.
Jag hade lyckats ta mig hem litet tidigare från jobbet en tisdagseftermiddag, så åkte jag ut och provkörde den demohoj som GMC har.
Eftersom jag själv kör 950 SE så är det den som får bli måttstocken då man testar en annan hoj. Faktum är att jag tyckte min hoj och 800:an var ganska olika. Redan när man sätter sig på BMW:n så märker man den lägre sitthöjden jämfört med min SE. Det beror förstås på att Superenduron är en extremt hög hoj, men det märktes också på att jag som bara är 172 lång kunde stå stadigt med båda fötterna. Kanske var dynan justerad i sitt lägsta läge?
Jag startar hojen och slås av att avgasljudet är ganska högt – eller också tycker jag bara det eftersom motorn inte skramlar lika mycket som på SE:n. När jag åker iväg och börjar känna på hojen så är jag inte riktigt nöjd med ergonomin. Knävinkeln är skarp för en grushoj och fotpinnarna känns som om de sitter litet för långt fram. Vi stående kommer man väldigt långt fram på hojen. Styret är också litet för lågt. Skulle dock tro att mycket av detta kan justeras ganska enkelt. På fotpinnarna sitter tjocka gummin och de åker förstås bort direkt om man skulle köpa en 800 och styret sitter för lågt på de flesta hojar. Styrhöjare har jag ju köpt till SE.n också. Faktum kvarstår dock – jag känner mig inte lika snabbt hemma i sadeln på BMW.n som jag gör på KTM. Dynan har också en mycket markerad grop, det är ingen hoj som man kan röra sig så lätt på.

Motorn drar väldigt jämnt från låga varv och uppåt och den har bra effekt. Inte lika mycket bottendrag som 950:n och inte lika mycket effekt totalt sett heller, men den är inte så långt efter som man kan tro.
Fjädringen är mjuk och fin och komforten mycket bra. En del vibrationer förekommer dock vid vissa varvtal. Rutan skyddar skapligt mot fartvinden och vindskyddet blir nog ännu bättre om man monterar handskydd med spoilers. Varför är inte det standard?
I kurvor på asfalt känns BMW:n betydligt trögare än SE:n och man får ta i litet när man svänger.  Hur är den då på grus? Ja det är väl inget man kan testa speciellt mycket när man lånar en hoj i affären i en halvtimme, men litet grusväg och offroad hinner jag med i alla fall och här känns den hoj som verkade sävlig på asfalt betydligt smidigare och mycket lätthanterlig. Det som upplevdes som tröghet på asfalt blir nu till en väldigt stadig gång där det är löst och litet spårigt. BMW har säkert byggt den här hojen för dem som vill åka långt på dålig väg i första hand och det märks, men den funkar säkert bra till Värmländskt grusbus också. När jag skall vända på ett smalt ställe i skogen känns 800:an lätt och smidig.

Efter en halvtimma är jag tillbaka vid GMC och åker hemåt på min egen hoj. Superenduron känns som en rå buse i jämförelse med den mer sofistikerade BMW:n – som att sätta sig på en förvuxen crosshoj. I första kurvan känns det som om hojen välter och jag slås av vilken olika karaktär de två hojarna har. KTM:en är ett råskinn som har helt andra egenskaper och som också är mera svårkörd i vissa situationer än många andra hojar – inklusive BMW 800 GS.

Skulle jag ha två hojar, en grusvägs-/resehoj och en ren enduro skulle nog BMW:n vara ett bra alternativ, men eftersom jag i första hand kör grusväg/lätt enduro och vill göra det med en och samma hoj vinner KTM:en. Får fortsätta leta och se om jag hittar en hoj som slår den. Ännu har jag inte lyckats i alla fall 🙂

HP2 och XChallenge

Att provköra andra hojar kan kännas ganska bra ibland. Den 25 april var BMW Roadshow i Karlstad och jag passade på att provköra nya 650 XChallenge och HP2:an. Nedanstående intryck kommer från två korta provkörningar på ca en kvart var så det är bara de första intrycken av hojarna som redovisas.
Började med 650:n. Allra första intrycket var att den kändes slö och mopedlikande, men det är orättvist mot hojen – det blir ju så när man kliver av en 950SE och på en 650 enstånka. Drog iväg utåt Örsholmen och testade den på asfalten och i några riktiga potthål och ute på några gärden. Hojen känns piggare när man får varva den litet och då pinnar den på ganska bra. I stående känns den smal och liten, nästan som en endurohoj. Det som imponerar mest är fjädringen som var mjuk och följsam och verkade svälja det mesta. Skulle tro att den här hojen är riktigt snabb på grus och även hyfsad i endurospåret. Ganska pigg var den också när den varvades, men som alla enstånkor har den ett ganska  kort register.
Fortsatte sen med HP2. Den är något helt annat än 650:n förstås. Drog iväg på ungefär samma sväng som med XC:n och första intrycket här var att den kändes oerhört lätthanterlig i asfaltkurvor och rondeller. Beror säkert på den låga tyngdpunkten. Det som imponerar mest vid en kortsväng på HP2:an är motorn som drar nästan linjärt från botten och upp tills varvtalsregulatorn säger stopp. Det är säkert väldigt lätt att lägga jättelånga sladdar på grus med den här.
Fjädringen var hårdare inställd än på 650:n och körställningen var litet konstig vid sittande. Det kändes som om man satt långt från styret. Stående körning kändes dock väldigt bra. Det här är naturligtvis en ännu snabbare grushoj än 650:n, men man kan ju fundera på hur det funkar i trängre situationer när man behöver sätta ut ett ben för att rädda situationen – då är det ju något i vägen om man säger så…  Ruskigt snabb var den i alla fall, jag blev så fartblind att jag inte höll på att få stopp på den innan sista kurvan före Gjuterigatan. HP2:an skulle nog ha blivit en fin dekoration på väggen till Handelsboden!

Det var kul att provköra BMW och för att lämna ett ordentligt omdöme behövs mera tid förstås, men det känns väldigt bra att sätta sig på en 950SE efter att ha testat andra hojar, för när jag åkte hem på min egen hoj så visste jag ju att den bästa hojen på marknaden just nu den äger jag själv 🙂

Harley Davidson Street Bob, Night Train och Buell Ulysses 2007

Min granne Rolf (Honda VFR) sade så här när jag frågade om han hade provkört H-D någon gång: ”Nej, jag vet inte om jag törs – jag kanske skulle tycka om det.”
När BikeCorner hade besök av Harley Davidson Road Show den 25 september beslöt jag och han ändå att utmana ödet och åka ut och prova några riktiga amerikanska järn. Som femtioplussare borde man ju tänka på att köpa något åldersadekvat…

Hos BikeCorner var det gott om folk och man fick fylla i ett formulär på en dator där man angav vilka modeller man ville testa. Jag bestämde mig för en Dyna-modell (Street Bob), en Softail (Night Train) och en Buell Ulysses.
HD:s traditionella modeller har till 07 fått (ännu) större motorer och de är nu på 1596cc och har sexväxlade lådor.
Trodde att man skulle få vänta länge i kö, men jag fick börja köra direkt och provkörde de tre hojarna i tät följd. Var bara ute i 10-15 minuter med varje så intrycken är endast baserade på detta. Här är de ändå:

FXDB Dyna Street Bob
Började på en Street Bob som var en läcker hoj med aphängarstyre och svart lack. Då jag drog iväg slogs jag av att motorn kändes riktigt pigg och förvånansvärt varvvillig. Tyvärr är registret väldigt kort och varvtalsspärren slår till snabbt.
Körställningen kändes också avslappnad och bra även om styret var något för högt. Körde nog inte hojen som en H-D skall köras i början, men efter en liten stund lugnade jag ner mig och tuffade runt i lagom fart och då infann sig litet av känslan som man hört H-D-fansen tala så lyriskt om – när man kan glida omkring, accelerera, mullra och spegla sig i skyltfönstren. Och visst var det en ganska skön känsla. Gasar man litet hårdare så märks dock svagheterna ganska tydligt:
– genomslag i stötdämparna bak om man körde för fort över brunnslock
– man fick bända ner hojen i kurvorna – den ville inte gärna svänga
– hårdarbetade bromsar fram (antar att H-D vill slippa bli stämda av amerikaner som bromsar omkull sig).

Buell Ulysses XB12S
Efter den låga Street Bob kändes det som om man fick klättra upp på Buells äventyrshoj Ulysses. Sitthöjden var minst lika hög som min Africa Twin. Drog iväg på samma sväng som med H-D:n.
Körställningen på den här hojen var klart sportig med ganska skarp knävinkel och lågt styre (för hojtypen alltså). Hojen var också betydligt piggare än H-D:n och varvade upp till sjutusen innan det tog stopp. Den svängde naturligtvis bättre och hade bra bromsar. Framhjulet lättade enkelt från marken – om man ville.
Visserligen var provturen kort, men jag kom inte riktigt överens med Buellen. Den kändes nervös på något sätt och vibrerade väldigt mycket. Gaffelvinkeln är mycket brant och hojen kändes kort – som om man satt alltför mycket uppe på den. Jag skulle inte vilja köra den här fort på en lös och spårig grusväg…

FXSTB Night Train
Sista hojen ut var en Night Train. Om man satt avslappnat och någorlunda normalt på Street Bob så var det här rena choppern i jämförelse. Fotpinnarna långt fram och ett rakt smalt styre – också det långt fram. Detta gör att man sitter krokig med raka armar och benen framåt.
Den här hojen var tyvärr inte lika trevlig som Street Bob att köra, dels beroende på körställningen, men också på att den var slö och ännu sämre på att svänga. Det var faktiskt stor skillnad på motorerna på de här två hojarna.
Street Bob hade en skön gång och bra drag, men Night Train kändes bara trög. Dyna-serien saknar ju balansaxlar. Det kanske är det som gör en del av skillnaden? Tyvärr hade den också samma dåliga bromsar som Boben.

Slutintryck:
Man kan ju inte vara så tvärsäker efter dessa korta provturer, men nån H-D eller Ulysses blir det nog inte i mitt garage på ett bra tag.
Snygga hojar är det och till att glida runt i lagom fart genom den svenska sommaren är de säkert bra, men jag skulle inte betala drygt 200 tusen för det nöjet. Man får väl säga att varumärkesbyggarna i Milwaukee har lyckats ganska väl när folk till och med tatuerar in varumärket på sig själva…
PS. Rolf klarade också provet :-))

KTM 950 Super Enduro 2006

2006 sålde jag min Africa Twin och köpte mig en KTM 950 Superenduro. Och varför det då? Ja det kan man ju undra, för det är ju egentligen en märklig hoj – en anabol-enduro på 185 kg och 100 hästar, för hög för mig och mina taxben (sitthöjd 96 cm), ingen skyddande kåpa som på AT:n, för tung för att lyfta upp ur ett träsk på egen hand, osv…
Ja , det finns nog mycket man kan invända mot Superenduron om man känner sig präktig, men det finns
ett bra argument för den här hojen som du är tveksam: Provkör!

Honda Africa Twin -01

Det blev efter hand mer och mer grusvägskörning för min del och jag började titta efter en mer gruskapabel hoj än SLR 650:n. Jag ville ha en hoj som gick att åka litet längre sträckor på och som också kunde ta passagerare. Det fick naturligtvis bli en Honda Africa Twin -00 som inköptes hos Desertdealer hösten -01.
Jag ägde och körde en Africa Twin -01 mellan december 2001 och mars 2007. Allt eftersom jag vande mig vid hojen började jag inse vilken fantastisk allroundhoj AT:n är. Långturer på asfalt är inga problem, jobbpendling funkar
bra, crossbana funkar och på grusväg är den som allra bäst. Körde till och med tävling med den (4-dagars enduro), vilket också går (om man nöjer sig med att komma runt vill säga).

Honda SLR 650 -97

I början av åttiotalet köpte jag en BMW R75-5 -71). Behöll den dock inte så länge. Var student vid den tiden och ekonomin tillät inga utsvävningar.
”Återfallskarriären” började då jag hyrde en BMW 850 i några dagar sommaren -98. Blev inte hoj direkt, men jag var ändå ohjälpligt fast…
1999 var det dags. Jag blev ”återfallsknutte” med hjälp av en Honda SLR 650 -97. En encylindrig 650 som var oerhört kvick på kurviga småvägar. Funkade även bra på grusväg.
SLR:en är en snygg hoj – eller hur? Den var kul att köra, men kanske ingen höjdare på större vägar.

Yamaha AS-1 1970

Min första hoj – en Yamah AS-1 1970 års modell. Tvåcylindrig tvåtaktare med separatsmörjning och 16 hästar. Godis för en 16-åring 1972!
Eftersom man inte kunde nöja sig med original ”förbättrades” hojen raskt på ett antal punkter, t.ex. med expansionskammare, glasfiberdyna från en Laverda 750, bockstyre och bakåtflyttade fotpinnar. Att man därigenom  inte fick någon bakbroms det fick man ta… Expansionskamrarna gjorde att hojen blev otroligt vass i ett smalt register, men när man lade i femman tappade den orken. Men vad gjorde det? Den gick ju fortare på fyran än den tidigare gjort på femman.
Kolla ”ljuddämparna”. Slutrören från en VW dämpade det värsta oväsendet. I nästa version fick den helkåpa, clip-on och Borranifälgar. Varför man ägnade en vinter åt att ekra om hjulen minns jag inte…