Stiltje på hojfronten

Just nu är det stillestånd på hojfronten och det kommer det att bli ett tag framöver. Jag skadade mig ju i början av april och bröt nyckelbenet och då jag skulle premiäråka på bana igen i onsdags så gjorde jag en ny vurpa – om möjligt ännu klantigare än förra gången och jag landade på samma vänsteraxel som senast. Det gjorde jä***gt ont och till råga på allt hade jag publik till kraschen. Mörkade väl litet hur ont jag egentligen hade och tog mig ändå hem för (och på) egen maskin.
Trodde först inte att det var någon större skada skedd utan att axeln bara hoppat ur led och tillbaka igen, men på fredag var jag tvungen att åka in till akuten och där blev jag sittande hela dagen. Det blev både röntgen och datortomografi och efter att ha kollat bilderna kunde läkaren konstatera att jag hade en spricka i ”skålen” som ledkulan till axeln ligger mot. Det blir troligen operation till veckan. Vet inte om jag skall hoppas på operation eller ej… Om det får läka av sig självt så betyder det ju att skadan är ganska liten, men jag skulle tro att konvalecensen kommer att ta betydligt längre tid då – och man vill ju ut och åka…  På måndag får jag besked.
När jag låg på backen den här gången slog mig för första gången tanken: ”Skall du verkligen hålla på med det här?” Kanske en naturlig tanke i den situationen för en överviktig 56-åring som tror han är yngre och vigare än han är. Tanken försvann dock ganska fort, men faktum är att jag aldrig kommit riktigt överens med Husan i enduropåret. Kände mig faktiskt säkrare på Superenduron. Å andra sidan var det ju ingen som förväntade sig att man skulle kunna hålla något högre tempo med den, men jag tog mig runt de flesta banor. På Husan tar jag mig naturligtvis runt, men man vill ju att det skall gå med någorlunda tempo också. Nåja, Husabergaren skall få hänga med ett tag till. När det blir dags att ta ut den i spåret igen skall nog fjädringen ha fått sig en ordentlig översyn. Tror att en stor del av den dåliga känslan med hojen finns där.
En annan bidragande orsak till att jag gick omkull den här gången var nog också att jag fortfarande kände av nyckelbensbrottet en del och var stel och otränad. Får försöka ta det litet lugnare i starten nästa gång.
Tjatade till mig en kopia på röntgenbilden av läkaren. Där syns både den gamla och nya skadan. Får hoppas på snabb operation och snabb läkning. Vill ju kunna komma igång med gräsklippningen 🙂
Här är röntgenbilden. Det var en dålig kopia så jag har fyllt i litet linjer. Överst kan man se det brutna nyckelbenet som läkt överlappande. Inget fel med det, det skall läka så. Under det kan man se den nya skadan (vid pilen). Hur de skall fixa till det på ortopeden vete tusan. Skruv, spik eller kanske lim?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *