Grusåkning den 9 maj 2013

Nu är årets första grustur avklarad och det blev en delvis lerig historia tillsammans med kompisar från både Sverige och Norge. Det hade regnat en del natten innan och dessutom var en del vägar sönderkörda av skogsavverkning så det blev extra kul på en del ställen. Bra träning om man skall köra GGN i höst! Här är ett filmklipp:

DSCN0135

 

Enduropremiär i Hynboholm

Idag var det öppet på endurobanan i Hynboholm och jag var där och körde ett par varv för första gången på länge. Det var både lös sand, gôra och snöspår. Jobbigt som satan – åtminstone för mig. Önskade en stund att jag haft en 125-kubikare istället för en 570, men snart är väl grusvägarna farbara och då försvinner sådana idéer snabbt…

DSCN0122
570 vilar i depån.

Snöspår 24 februari 2013

Att köra i snöspår är jobbigt men kul (så länge man håller sig i spåret). Det kräver en speciell teknik där man sitter ner och har en fot i släpande snön mesta tiden. Träningsvärken får man i rumpan och inte i benen!
Häng med ett halvvarv på Björbybanan utanför Karlstad. Fina förhållanden med lagom mycket snö och nollgradigt.

Rapport från vinterturen söndag den 17 februari

Om man skall ta en mc-tur på vintern är det viktigare än på sommaren att pricka in rätt ”väglag” och väder, men den här dagen lyckades vi (jag och David) verkligen pricka rätt. Det var en minusgrad och fantastiskt underlag att åka på. Synd att inte fler kunde hänga på för det var en fin tur.
Vi åkte ca 15 mil med uppehåll för fika i toppstugan vid Finnfallet.
Hoppas det blir någon mer sådan här åkning i vinter!

Här en filmsnutt:

Enduropremiär söndag den 6 januari

Efter att i stort sett varit borta från hojåkningen sedan i våras var det dags att testa litet enduro igen. Åkte ut till Björby där jag harvade runt på kortkorta banan ett tjugotal varv. Det var småisigt men lättkört och perfekt underlag för uppvärmning efter ett långt uppehåll.
Filmade litet, men det blev bara en väldigt kort snutt eftersom batteriet i kameran var slut.

 

 

Novemberkåseri

Efter ett uppehåll på nästan två månader kunde jag inte låta bli att ta mig en grusvägstur. Min opererade axel har läkt bra och snart kan man nog ge sig ut i endurospåret också. Det handlar inte så mycket om att kunna köra, för det verkar inte vara några problem, utan mest att jag inte har någon större lust att vurpa – ännu – och vurpor det blir det ju i spåret till och ifrån. Man är ju ingen novemberkåsaförare direkt.
Idag drog jag en sväng norrut på östra sidan av Fryken, rundade Ransjön och vände hemåt igen. Inte de mest inspirerande vägarna kanske. Det är relativt stora grusvägar och jag har åkt dem massor av gånger på väg mot roligare upplevelser, men det var skönt att komma ut en sväng och jag tog det medvetet lugnt och motstod frestelsen att testa nya vägar.
När man åker hoj så här så får man tid att fundera en del, inte bara på livets mening och sådant, utan även på viktigare saker som t.ex. motorcyklar. I mitt garage finns ju bara en hoj och den används till både grus och enduro men helst skulle man ju vilja ha ett par hojar till. Husaberg 570 är trots allt en kompromiss även om det är en jäkla bra sådan. När man åker litet längre turer så kan man lätt köra 10-15 mil utan att ens stanna. Den vibrerar inte alls mycket och funkar kanon på grusväg. I endurospåret är den relativt snäll för att vara en 570, särskilt efter att jag gjort vad jag kan för att tämja den genom att montera mapswitch, throttle cam och Rekluse.
Men helst skulle man ju vilja ha minst tre hojar istället för en och hur skulle garaget se ut då?
Ja, 570:n skulle nog vara kvar, men rallykitad och redo för de där långa grusturerna i Sverige och kanske utomlands.
Hoj nummer två är ett lätt val – det skulle bli en KTM 1190 Adventure R. Har visserligen inte ens sett den i verkligheten än, men specen säger: Vill ha!
Hoj nummer tre skulle bli en ren motionsenduro, men vilken? Kanske en KTM Freeride E? Förutom enduro skulle man ju kunna smyga ut på de där riktigt förbjudna vägarna utan att någon ens lade märke till att man fanns. I ryggsäcken har man en sladd så att man kan koppla ut sig på någon bondes elnät om batteriet blir tomt, eller kanske en utfällbar solpanel? Man får nog ha gott om kaffe i ryggsäcken i så fall…

Grusåkning i Värmland

Trots skador har det ändå blivit drygt 100 grusmil i sommar och min axel känns allt bättre. Verkar som om mc-körning är den bästa rehabträning som finns. Var ute och körde en 27-milarunda idag och efteråt kändes en klar förbättring på det onda stället! Rekommenderas till alla som har ont någonstans alltså. (Nu kan man ju ont av att åka hoj också, det har jag lärt mig, men så länge man håller sig på hjulen verkar mc-åkning på grus vara rena hälsokuren). Hoppas kunna börja köra enduro snart, men först måste hojen fixas till. Nu har den gått 119 timmar utan att jag gjort annat än bytt olja och filter var 10:e timme samt bytt luftfilter efter varje körning.
Drivpaket och däck måste bytas och jag skall lämna ifrån mig gaffelben och stötdämpare för genomgång och byte av fjädrar. Hoppas kunna få en litet följsammare fjädring efter det. Ventilerna behöver också kollas.

Detta måste vara klart tills turen med AdventureBike Wermland i september – om det nu blir någon tur… Antalet anmälda är lågt just nu, så platser finns kvar! Jag annonserade den här turen som en lugnare och enklare tur lämplig för större hojar, men det verkar som om intresset är svalt för den typen av körning. Kanske är det Adventuredays som suger upp alla som vill åka arrangerade turer med stora offroad-hojar?
Hur som helst – platser finns alltså kvar på turen den 13 – 15 september, så anmäl er om ni är intresserade. Jag kan också ordna specialturer över en helg för dem som är intresserade. Hör av er så får vi se om det passar.
Nedan följer en filmsnutt från eftermiddagens körning på blandade vägar.

Rapport från ”rehabturen” den 14 juli

Nu har jag gått omkring och varit mer eller mindre skadad sedan den 8 april och är fortfarande långt ifrån bra, men är åksugen förstås. Har en axel som krånglar och just nu går jag faktiskt och hoppas på att det skall bli operation framöver. Det är dock inte värre än att det borde gå att åka hoj om man undviker surhål och håller sig till det slätare vägnätet tänkte jag. För att testa detta drog jag ut på en grustur den 14 juli tillsammans med Jakob (KTM 950 SE) och David (KTM 690).
Jakob som kände väl till vägarna uppåt Hagfors tog täten. Vi körde från Karlstad över Forshaga, Munkfors, och Sunnemo. Efter en näringsriktig lunch i Hagfors åkte vi över Klarälven och körde tillbaka söderut över skogen mellan Torsby och Hagfors där bland annat Vargåsensträckan (känd från Rally Sweden) ingick. Via Sunne gick färden sedan över Stensjön tillbaks till Karlstad. 32 mil hade jag kört när jag parkerade utanför garaget.
Det var kul med en gammal hederlig grustur och vi körde många kul vägar uppåt och omkring Hagfors som jag aldrig åkt tidigare. Jakob körde först hela tiden och han kände till massor av vägar. Skönt att inte åka först utan bara kunna hänga på för en gångs skull.
Det var inte utan att jag kände en viss saknad efter min Superenduro när jag såg Jakob köra. Det är inte det att Husan går dåligt, men ibland saknar jag effekten och det långa registret som finns i 950-twinnen. Och komforten. 32 mil på en endurohoj är på gränsen för vad röven tål…

Här kommer en film med några snuttar från Hagfors och söderut:

Grusåkning, mm. lördag den 12 maj

Idag lördag den 12 maj jobbade jag med skogsplantering väster om Torsby och åkte hoj dit och tillbaka. Startade kl. 8 och var hemma igen vid 18-tiden. Lyckades skrapa ihop nästan 30 grusmil förutom det övriga kroppsarbetet. Det känns!
Åkte en del av vägarna i min tänkta rutt i september. Tyvärr kommer det upp mer och mer förbudsskyltar, bommar, mm. ute i skogen. Vet inte folk att grusåkning är kultur?!