Grusåkning i Värmland september 2009

Så var höstens grusåkning avklarad och det mesta flöt på som det skulle och dessutom hade vi en osannolik tur med vädret – solsken alla tre dagarna och uppåt 20 grader varmt på lördag eftermiddag. Kanon! Efter en mycket regnig sommar hade det varit uppehåll i ett par veckor och jag var litet orolig för att det skulle bli dammigt, men det var ingen fara. Det finns mycket fukt kvar i marken och det märktes på sina ställen.
Vi var åtta åkare inklusive jag själv; tre danskar, tre svenskar och två norrmän. Hojarna var litet större den här gången med en BMW R100 GS som tungviktskung. Att den var tung märktes dock inte så mycket. Den och dess danske förare tog sig fram imponerande bra på de besvärligaste ställen. Nästan 1000 km x 8 avverkades på tre dagar och inga
större incidenter inträffade. Den enda ”riktiga” vurpan stod jag själv för när jag bromsade omkull på ett ställe där någon spänt en taggtråd tvärs över vägen. Ingen skada skedd dock förutom att framlyktan på hojen pekade 45 grader åt
vänster efteråt. Några vältningar och fastkörningar hade vi förstås, men det hör ju till.
Mat och service på Golfrestaurangen i Kil var på topp i vanlig ordning och en av danskarna tyckte till och med att det var för bra. Korvgrillning och boende i vindskydd kanske är mer äventyrsstuk än det här…
De rutter vi körde var desamma som i maj och i övrigt var också arrangemanget sig likt med samling på onsdag kväll, boende och mat på Kils Golfklubb och hojåkning i tre dagar.
På torsdag gick turen som tidigare västerut med Glaskogen på förmiddagen och Sydvästvärmland med en kort sväng in i norra Dalsland på eftermiddagen.
På fredag åkte vi norrut och käkade lunch i Torsby innan vi vände söderut igen. Här måste det ha regnat otroligt mycket. På något ställe var vägen helt bortspolad.
På lördag åkte vi till Gräsmark och drack kaffe. På vägen upp körde vi bl.a. över Ängen, Tiskaretjärn och Kymmen.
Kalasvägar! På tillbakavägen till Kil blev det litet mer offroad och bergsklättring. Kl. 1400 var vi tillbaka i Kil och kunde pusta ut och äta middag efter tre dagars bra åkning.
Vi var inte ensamma på grusvägarna i Värmland de här dagarna. Både på fredag och på lördag stötte vi ihop med hojåkare från BMW-klubben som var ute och rastade sina boxrar (stötte ihop bildligt alltså!). Det som imponerade mest på mig under de här tre dagarna var våra två oldboys Leif (950 Adventure) och Gösta (640 Adventure). Två glada pensionärer (den äldste 68 år!) som gasade på ett sätt som hade gjort de flesta ynglingar avundsjuka. Sån vill jag också bli när jag blir stor!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *