Norgeresa 23 – 25 juli 2008

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mc-touring, men en sväng till Norge kan nog få vem som helst på andra tankar. Landet har fantastiska vägar och vyer – och för oss värmlänningar är det ju väldigt nära också.
Det var jag och Olle Åberg som drog iväg på morgonen den 23 juli. Vädret var perfekt tajmat med  strålande solsken. Vi körde norrut genom Värmland och korsade gränsen vid Långflon längst uppe i norr. På Svenska sidan passade vi på att bunkra upp med en del ätbart. Norge är dyrt.
Nästa stopp var Trysil och det är väl här man kan säga att resan börjar på allvar för här kommer man in i fjällvärlden och till de riktigt roliga vägarna. Vi körde en lång sträcka på grus efter Trysil och var nästan uppe vid trädgränsen efter några mil. Här såg vi också den första snön. Det skulle bli mer av det.

Färden fortsatte på fantastiska fjällvägar och ringlande asfaltvägar under hela dagen. Vid 17-tiden stannade vi vid Joutenheimens Friluftscenter där vi tog in på en ledig hytte. Vi hade då kört 57 mil och det var skönt att få tvätta av sig vägdammet och ta en bit mat. I det här fallet fick det bli kvällsmat bestående mitt livs dyraste pizza – 130 NOK!

Vi gick upp ganska tidigt på torsdagen och kom iväg före halv åtta. Det här skulle bli dagen då jag körde mc på de vackraste vägar som jag kört hittills i livet och det skulle också bli rekord i antal mil på en och samma dag.
Om naturen och vägarna varit fina hittills var det inget mot vad som skulle komma. Det börjar med väg 136 ut mot fjordarna och fortsätter sedan i tiotals mil med vägar och scenerier som saknar motstycke i Sverige. Ni som varit där vet vad jag menar och ni som ännu inte varit där rekommenderar jag att åka – och det är från motorcykeln som Norges vägar skall avnjutas! Du får en helt annan ”utsikt” från mc:n och dessutom är ju själva körningen en stor del av nöjet.
Strax innan Trollstigen börjar kommer man till Trollväggen – en 1700 meter hög klippa av vilken ca 1000 meter är ett lodrätt stup. Här har man praktiserat basejumping fram till 1986 då det förbjöds p.g.a. ett antal dödsfall.
Efter Trollväggen är det inte långt till Trollstigen, Geiranger, Dalsnibba, fjällvägar, Årdal, mm., mm. Det är så mycket kurvor och backar uppför och nerför att man till slut blir alldeles matt – nästan avtrubbad av alla scenerier.
Jag gjorde ett spår i GPS:en under färden och det var ganska intressant att studera höjdkurvan över spåret efteråt!

Vi hade bestämt oss för att köra ganska långt den här dagen så att vi skulle kunna vara hemma i rimlig tid på fredag. Vid 18-tiden på kvällen började vi leta boende, men det var inte så lätt – antingen var det fullbokat eller svindyrt.
Vi satte oss vid en mack och käkade grillad kyckling och bröd och började diskutera hur vi skulle göra. Då var vi vid Tyin några mil syost om Årdal. Vet inte vem som kläckte idén, men en av oss sade i alla fall ”Vi kanske skulle ta och åka hem!” OK – sagt och gjort, vi knappade in Karlstad i GPS:erna och drog iväg. Ett stôllryck kan tyckas eftersom vi redan kört 50 mil på minst sagt krokiga asfalt- och grusvägar.
Vi stannade till på mackar då och då och drack kaffe och käkade litet. Eftersom det var mitt i natten var det väldigt litet trafik och milen rullade på. I Arvika skildes vi åt och vid tretiden på morgonen var jag hemma i Karlstad. Jag hade då kört 97 mil sedan starten på torsdag morgon! Det var inte utan att det kändes i kroppen och en sådan tur borde väl nästan kvalificera till medlemsskap i Iron Butt Association.
Man kan inte låta bli att bli imponerad av Olle Åberg som klarar av en sådan tur. Han är 67! år och kör en skapligt risig Dominator som gått sådär en 8000 mil. Hur många pensionärer skulle klara av 97 mil i sträck på serpentinvägar och grus?
Hursomhelst var det en trevlig tur. Det får bli mer Norge i framtiden!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *