Provkörningar: Triumph Tiger 800 XC och BMW K 1600 GT

Åkte ut till Karlstads ”Bike Street” sent på eftermiddagen och gjorde två snabba (!) provkörningar av Triumphs och BMWs nyaste hojar på onsdagen.

Testade Tigern först. Det var den mer offroadanpassade varianten 800 XC med ekerhjul (21# fram) och litet längre fjädringsväg. Det var en bekväm hoj med bra körställning och ganska kraftigt skålad sadel. Man fick litet mer känsla av att sitta ”i” hojen jämfört med Superenduron som man sitter mer ”på”. Stående körning var inga problem, men jag skulle nog höja styret ca 20 mm. om jag köpte en. Den gick väldigt stadigt, men en tur runt stan och en kort sväng på motorvägen säger ju inget om hur den är på kurviga småvägar eller på grus. Det som däremot märktes var motorn! Jag blev enormt imponerad av gången i radtrean. Den drog rent från under 50 på sexan och det var rejält klipp i motorn när man drog på. Kan tänka mig att den funkar utmärkt på grus eftersom den var så otroligt lättdoserad på gasen och hade ett långt register.

Efter Triumphen var det dags för BMWn. Hade egentligen inte tänkt testa den, men när min kompis Eje var ute med 800:an knallade jag över vägen till GMC och fick låna nycklarna till BMWs nya touringlok med radsexa, 160 hk och 332 kg torrvikt.
Jag var ärlig mot säljaren och sade som det var att jag inte hade några planer på att köpa något dylikt, men att det är kul att provköra. Har aldrig kört en sexcylindrig mc förut…

Hojen gick naturligtvis väldigt mjukt och helt vibrationsfritt. Faktum var att jag satt och letade efter en högre växel flera gånger fast jag redan hade sexan i. Körde en litet längre sträcka på en större väg i relativt hög fart och kunde ordna en närmast vindstilla förarmiljö med hjälp av den eldrivna vindrutan.

Att hojen hade en fin motorgång var ju väntat, men det bestående intrycket var konstigt nog sportighet. Att komma upp i XXX km/h var inga problem och när man låg i 100 så kändes det som om man kunde gå av och promenera bredvid… Det enda negativa jag kunde hitta var att man kände av vissa lastväxelreaktioner – något som verkar vara svårt att bli av med på kardanhojar.

Tack Triumph Center och GMC för provkörningarna. När jag åkte därifrån på min KTM kändes en viss skillnad i karaktär om man säger så…

Yamaha XT 1200Z Super Ténéré

Yamaha Center i Karlstad har fått in en 1200 Super Ténéré som jag åkte ut och testade på litet olika vägar runt Karlstad. Körde både motorväg, liten asfaltväg och grus.

Hojen är riktigt snygg ”i verkligheten” och den är stor. Det satt packväskor på detta exemplar och det bidrar nog till känslan av stor hoj.

Yamahan har två körlägen att välja på Sport och Touring. Jag startar i läge T och drar iväg uppåt Ulvsbyhållet. Man sitter väldigt bra, fjädringskomforten är fin, motorn är vibrationsfri, växlarna går i hur lätt som helst… osv. Precis som det skall vara på en nyutvecklad hoj alltså.

Jag växlar litet mellan körlägena, men om jag själv skulle ha en ST så tror jag att det är touringläget jag skulle använda mest. Det finns tillräckligt med effekt och körningen känns väldigt mjuk och avslappnad. I Sportläget finns mer effekt -förstås – men körningen blir också litet ryckigare.

Det här är en tung hoj, men det märks inte så mycket när man kör den och den är väldigt fin att köra stående. Tanken är smal och körställningen känns helt naturlig. Det här är ju ingen hoj som man kör i terräng med, men att kunna köra stående på ett bekvämt sätt är viktigt när man åker längre turer eftersom man blir mindre trött i kroppen om man kan växla mellan sittande och stående på ett naturligt sätt. På grusvägen glömde man snabbt bort att det var en 260-kiloshoj man körde. Testade dock inga gränser…

Slutsummeringen av min korta tur blir övervägande positiv – förutom en sak: Turbulensen. Den ruta som satt på det här exemplaret passade inte mig och min längd. Turbulensen var så kraftig att huvudet skakade så man såg suddigt i högre fart. Förmodligen lätt fixat med en annan ruta och helt nödvändigt om jag skulle ha en Super Ténéré.


Superenduron ser ut som en minienduro i jämförelse.

Honda VFR 1200

Fråga: Hur får man en SuperEnduro att kännas som en moped? Svar: Provkör en Honda VFR 1200.

Hojgaraget i Karlstad har börjat sälja Honda och när jag tog en sväng dit ut idag fick jag se att de hade en Honda VFR 1200 som demo. Måste ju testas! Hojen är så ny att jag knappt trodde att den fanns ute för provkörning ännu, så det här skulle bli spännande.

”Den gillar att varvas” sade de till mig när jag fått nyckeln och det verkade ju lovande. Rödmarkeringen börjar vid 10500 varv och skall man testa den här hojen ordentligt lär man få bryta mot mot mer än en lag…

Det här är den starkaste och snabbaste hoj jag kört hittills. Drygt 1200 kubik och 173 hästar är imponerande. Dessutom är den snygg, med en djup lyster i den röda lacken. Åker ut ur stan och tog 63:an mot Ulvsby. I början kändes den ganska klumpig och tung, men när man väl kommer ut på den större vägen märker man att det är här den hör hemma. Det är en sporttouringhoj och ingen sporthoj. Den går bergstadigt och farten blir lätt ohälsosamt hög. Motorn drar underbart från 4000 och uppåt och det finns massor av kraft. Ljudet från motorn är härligt och det hörs ganska tydligt från förarplats att det är en V4.

Det här kändes som en hoj som man skulle kunna dra iväg ner till Rivieran med och köra riktigt långa etapper utan några större problem. Fjädringen är bekväm och ganska mjuk och bromsarna biter gôtt. Jag var tvungen att åka förbi därhemma och visa upp hojen för granngubbarna som fick dregla en stund innan jag åkte tillbaka till Hojgaraget där min egen hoj stod och väntade.

Skillnaden mot SuperEnduron är enorm – på gott och ont. Som jag skrev ovan så kändes SE:n nästan som en moped i jämförelse; lätt, smal och med mindre motor, men också betydligt mer lätthanterlig på mindre vägar. Nu skall man kanske inte jämföra dessa två hojar, det är ju helt olika hojtyper, och jag vet vilken typ jag föredrar…


Snygg hoj…

KTM 690 Enduro

Har funderat litet på 690:n ibland – särskilt när man vält i skogen för femtioelfte gången med Superenduron – men det har inte blivit att jag provkört någon tidigare.

Nu när GMC har en demo passade jag på. Det var den vanliga modellen och inte R-versionen som jag helst hade velat testa. Jag tog en ca  halvtimmes tur runt stan på asfalt, så offroadegenskaperna kan jag inte uttala mig om.

När man kliver från SE till 690 så känns den senare väldigt liten, som en ”vanlig” enduro ungefär. Sitthöjden är ganska hög och dynan är hård och smal. När jag kör iväg så märks det att det är en enstånka eftersom den inte är lika smidig på riktigt låga varv som min twin, men någon stor skillnad är det inte. När man väl kommit igång imponeras man av kraften i motorn. Den är riktigt pigg och känns nästan lika snabb som SE:n. Varvtalsregulatorn slår till vid ca 8500 varv och dit kommer man snabbt. Detta är helt klart den bästa encylindriga maskin jag kört.

Fjädringen var ganska hårt inställd och jämfört med SE:n så vibrerar den litet mer, så när jag bytte tillbaka till min 950:n så kändes den som rena komfortkryssaren. Skulle dock tro att R-modellen är litet mjukare och mer endurolik. Sedan är det ju mycket som behöver ställas in för att passa en själv som reglage, höjd på styret, mm.

När man sätter sig på Superenduron efter att ha kört en annan hoj så känner man sig alltid ganska nöjd med det man har, men jag måste säga att 690:n imponerade. Skulle jag köpa en ny grusmaskin idag så skulle nog en KTM 690 enduro R bli mitt val.

BMW F 800 GS

BMW har ju inte haft någon mc-försäljning i Karlstad på ett tag, men nu har GMC blivt återförsäljare samtidigt  som man flyttat in i nya och större lokaler. Kul! Särskilt eftersom BMW verkligen är på G nu och börjar bli ett riktigt intressant märke även för oss grusdårar. Jag hade lyckats ta mig hem litet tidigare från jobbet en tisdagseftermiddag, så åkte jag ut och provkörde den demohoj som GMC har.

Eftersom jag själv kör 950 SE så är det den som får bli måttstocken då man testar en annan hoj. Faktum är att jag tyckte min hoj och 800:an var ganska olika. Redan när man sätter sig på BMW:n så märker man den lägre sitthöjden jämfört med min SE. Det beror förstås på att Superenduron är en extremt hög hoj, men det märktes också på att jag som bara är 172 lång kunde stå stadigt med båda fötterna. Kanske var dynan justerad i sitt lägsta läge?

Jag startar hojen och slås av att avgasljudet är ganska högt – eller också tycker jag bara det eftersom motorn inte skramlar lika mycket som på SE:n. När jag åker iväg och börjar känna på hojen så är jag inte riktigt nöjd med ergonomin. Knävinkeln är skarp för en grushoj och fotpinnarna känns som om de sitter litet för långt fram. Vi stående kommer man väldigt långt fram på hojen. Styret är också litet för lågt. Skulle dock tro att mycket av detta kan justeras ganska enkelt. På fotpinnarna sitter tjocka gummin och de åker förstås bort direkt om man skulle köpa en 800 och styret sitter för lågt på de flesta hojar. Styrhöjare har jag ju köpt till SE.n också. Faktum kvarstår dock – jag känner mig inte lika snabbt hemma i sadeln på BMW.n som jag gör på KTM. Dynan har också en mycket markerad grop, det är ingen hoj som man kan röra sig så lätt på.

Motorn drar väldigt jämnt från låga varv och uppåt och den har bra effekt. Inte lika mycket bottendrag som 950:n och inte lika mycket effekt totalt sett heller, men den är inte så långt efter som man kan tro.

Fjädringen är mjuk och fin och komforten mycket bra. En del vibrationer förekommer dock vid vissa varvtal. Rutan skyddar skapligt mot fartvinden och vindskyddet blir nog ännu bättre om man monterar handskydd med spoilers. Varför är inte det standard?

I kurvor på asfalt känns BMW:n betydligt trögare än SE:n och man får ta i litet när man svänger.  Hur är den då på grus? Ja det är väl inget man kan testa speciellt mycket när man lånar en hoj i affären i en halvtimme, men litet grusväg och offroad hinner jag med i alla fall och här känns den hoj som verkade sävlig på asfalt betydligt smidigare och mycket lätthanterlig. Det som upplevdes som tröghet på asfalt blir nu till en väldigt stadig gång där det är löst och litet spårigt. BMW har säkert byggt den här hojen för dem som vill åka långt på dålig väg i första hand och det märks, men den funkar säkert bra till Värmländskt grusbus också. När jag skall vända på ett smalt ställe i skogen känns 800:an lätt och smidig.

Efter en halvtimma är jag tillbaka vid GMC och åker hemåt på min egen hoj. Superenduron känns som en rå buse i jämförelse med den mer sofistikerade BMW:n – som att sätta sig på en förvuxen crosshoj. I första kurvan känns det som om hojen välter och jag slås av vilken olika karaktär de två hojarna har. KTM:en är ett råskinn som har helt andra egenskaper och som också är mera svårkörd i vissa situationer än många andra hojar – inklusive BMW 800 GS.

Skulle jag ha två hojar, en grusvägs-/resehoj och en ren enduro skulle nog BMW:n vara ett bra alternativ, men eftersom jag i första hand kör grusväg/lätt enduro och vill göra det med en och samma hoj vinner KTM:en. Får fortsätta leta och se om jag hittar en hoj som slår den. Ännu har jag inte lyckats i alla fall 🙂

HP2 och XChallenge

Att provköra andra hojar kan kännas ganska bra ibland. Den 25 april var BMW Roadshow i Karlstad och jag passade på att provköra nya 650 XChallenge och HP2:an. Nedanstående intryck kommer från två korta provkörningar på ca en kvart var så det är bara de första intrycken av hojarna som redovisas.

Började med 650:n. Allra första intrycket var att den kändes slö och mopedlikande, men det är orättvist mot hojen – det blir ju så när man kliver av en 950SE och på en 650 enstånka. Drog iväg utåt Örsholmen och testade den på asfalten och i några riktiga potthål och ute på några gärden. Hojen känns piggare när man får varva den litet och då pinnar den på ganska bra. I stående känns den smal och liten, nästan som en endurohoj. Det som imponerar mest är fjädringen som var mjuk och följsam och verkade svälja det mesta. Skulle tro att den här hojen är riktigt snabb på grus och även hyfsad i endurospåret. Ganska pigg var den också när den varvades, men som alla enstånkor har den ett ganska  kort register.

Fortsatte sen med HP2. Den är något helt annat än 650:n förstås. Drog iväg på ungefär samma sväng som med XC:n och första intrycket här var att den kändes oerhört lätthanterlig i asfaltkurvor och rondeller. Beror säkert på den låga tyngdpunkten. Det som imponerar mest vid en kortsväng på HP2:an är motorn som drar nästan linjärt från botten och upp tills varvtalsregulatorn säger stopp. Det är säkert väldigt lätt att lägga jättelånga sladdar på grus med den här.
Fjädringen var hårdare inställd än på 650:n och körställningen var litet konstig vid sittande. Det kändes som om man satt långt från styret. Stående körning kändes dock väldigt bra. Det här är naturligtvis en ännu snabbare grushoj än 650:n, men man kan ju fundera på hur det funkar i trängre situationer när man behöver sätta ut ett ben för att rädda situationen – då är det ju något i vägen om man säger så…  Ruskigt snabb var den i alla fall, jag blev så fartblind att jag inte höll på att få stopp på den innan sista kurvan före Gjuterigatan. HP2:an skulle nog ha blivit en fin dekoration på väggen till Handelsboden!

Det var kul att provköra BMW och för att lämna ett ordentligt omdöme behövs mera tid förstås, men det känns väldigt bra att sätta sig på en 950SE efter att ha testat andra hojar, för när jag åkte hem på min egen hoj så visste jag ju att den bästa hojen på marknaden just nu den äger jag själv 🙂

Harley Davidson Street Bob, Night Train och Buell Ulysses 2007

Min granne Rolf (Honda VFR) sade så här när jag frågade om han hade provkört H-D någon gång: ”Nej, jag vet inte om jag törs – jag kanske skulle tycka om det.”
När BikeCorner hade besök av Harley Davidson Road Show den 25 september beslöt jag och han ändå att utmana ödet och åka ut och prova några riktiga amerikanska järn. Som femtioplussare borde man ju tänka på att köpa något åldersadekvat…

Hos BikeCorner var det gott om folk och man fick fylla i ett formulär på en dator där man angav vilka modeller man ville testa. Jag bestämde mig för en Dyna-modell (Street Bob), en Softail (Night Train) och en Buell Ulysses.
HD:s traditionella modeller har till 07 fått (ännu) större motorer och de är nu på 1596cc och har sexväxlade lådor.
Trodde att man skulle få vänta länge i kö, men jag fick börja köra direkt och provkörde de tre hojarna i tät följd. Var bara ute i 10-15 minuter med varje så intrycken är endast baserade på detta. Här är de ändå:

FXDB Dyna Street Bob
Började på en Street Bob som var en läcker hoj med aphängarstyre och svart lack. Då jag drog iväg slogs jag av att motorn kändes riktigt pigg och förvånansvärt varvvillig. Tyvärr är registret väldigt kort och varvtalsspärren slår till snabbt.
Körställningen kändes också avslappnad och bra även om styret var något för högt. Körde nog inte hojen som en H-D skall köras i början, men efter en liten stund lugnade jag ner mig och tuffade runt i lagom fart och då infann sig litet av känslan som man hört H-D-fansen tala så lyriskt om – när man kan glida omkring, accelerera, mullra och spegla sig i skyltfönstren. Och visst var det en ganska skön känsla. Gasar man litet hårdare så märks dock svagheterna ganska tydligt:
– genomslag i stötdämparna bak om man körde för fort över brunnslock
– man fick bända ner hojen i kurvorna – den ville inte gärna svänga
– hårdarbetade bromsar fram (antar att H-D vill slippa bli stämda av amerikaner som bromsar omkull sig).

Buell Ulysses XB12S
Efter den låga Street Bob kändes det som om man fick klättra upp på Buells äventyrshoj Ulysses. Sitthöjden var minst lika hög som min Africa Twin. Drog iväg på samma sväng som med H-D:n.
Körställningen på den här hojen var klart sportig med ganska skarp knävinkel och lågt styre (för hojtypen alltså). Hojen var också betydligt piggare än H-D:n och varvade upp till sjutusen innan det tog stopp. Den svängde naturligtvis bättre och hade bra bromsar. Framhjulet lättade enkelt från marken – om man ville.
Visserligen var provturen kort, men jag kom inte riktigt överens med Buellen. Den kändes nervös på något sätt och vibrerade väldigt mycket. Gaffelvinkeln är mycket brant och hojen kändes kort – som om man satt alltför mycket uppe på den. Jag skulle inte vilja köra den här fort på en lös och spårig grusväg…

FXSTB Night Train
Sista hojen ut var en Night Train. Om man satt avslappnat och någorlunda normalt på Street Bob så var det här rena choppern i jämförelse. Fotpinnarna långt fram och ett rakt smalt styre – också det långt fram. Detta gör att man sitter krokig med raka armar och benen framåt.
Den här hojen var tyvärr inte lika trevlig som Street Bob att köra, dels beroende på körställningen, men också på att den var slö och ännu sämre på att svänga. Det var faktiskt stor skillnad på motorerna på de här två hojarna.
Street Bob hade en skön gång och bra drag, men Night Train kändes bara trög. Dyna-serien saknar ju balansaxlar. Det kanske är det som gör en del av skillnaden? Tyvärr hade den också samma dåliga bromsar som Boben.

Slutintryck:
Man kan ju inte vara så tvärsäker efter dessa korta provturer, men nån H-D eller Ulysses blir det nog inte i mitt garage på ett bra tag.
Snygga hojar är det och till att glida runt i lagom fart genom den svenska sommaren är de säkert bra, men jag skulle inte betala drygt 200 tusen för det nöjet. Man får väl säga att varumärkesbyggarna i Milwaukee har lyckats ganska väl när folk till och med tatuerar in varumärket på sig själva…
PS. Rolf klarade också provet :-))