Testkörning

Var ute och testkörde Husan för första gången igår. Eftersom jag väntar på reg-plåten så blev det släpkärra ut till Hynboholm.
Litet tuff start kanske (för mig alltså – inte hojen) att köra ut i endurospåret innan man kört den mer än runt några kvarter i ett industriområde innan.
Första intrycket av 570:n i endurospåret är: BRUTAL. Superenduron känns from som ett lamm i jämförelse med en här hojen, så det blev ett jobbigt första varv. Det var ju dessutom en månad sedan jag körde hoj. Ändå var map-switchen i fegisläget… Körde några varv i både endurospåret och crossbanan. Totalt blev det 1,5 tim effektiv tid och just nu känner jag mig ganska mörbultad i kroppen.
Mina intryck efter första dagen:
– Massor av effekt (är det för mycket?)
– Hojen känns oerhört lätt att svänga i tighta kurvor.
– Fantastisk fjädring. Första timmen tänkte jag inte ens på fjädringen, den bara fanns där. Har inte skruvat något än och vet inte ens hur den är inställd just nu.
– Man blir bortskämd med Rekluse (som jag har på 950:n). Blir att montera en på   Husan också. På 570:n är det helt nödvändigt om man skall köra i skogen känns det som.
– Har ju styrdämpare på 950:n och kanske skulle jag vilja ha en på Husan också. Måste dock testa mer först.
– Styret skall upp och reglagen ställas in litet bättre.
– Map-switchen är jag litet besviken på. Tyckte inte att det var någon större skillnad mellan lägena.
– Underbar motor och dessutom relativt vibrationsfri. Det skall inte var några problem att lägga transportmil med den här hojen.
– Den skall bli oerhört kul att testa på litet snabb gruskörning!

Touring…

Har satt på landsvägshjulen på SE:n och avverkade ett drygt 60-tal mil på blandat underlag under sista semesterveckan. Har också monterat ”baktanken” efter att ha förbättrat fästena på den sedan förra året. Ville kolla om den funkade ihop med vakuumpumpen och det gjorde den. 23 liter känns bra att kunna fylla i SE:n eftersom den drar en del soppa.


Extratanken är inte snygg, men den är praktisk och lätt att montera av/på.

Touringsväng med spänning

Första semesterdagen tänkte jag fira med en mc-tur ner till Uddevalla och Bokenäsets Motorpark. Har länge varit sugen på att testa Quantyas elcrossar och det kan man göra där.
Nu var det på vippen att det inte blev mer än en kopp kaffe i Grums, för redan på Sörmon märkte jag att hojen gick ovanligt varm och i Grums lyste varningslampor! Efter en nerkylningspaus var det bara att vända hem igen. Jag fruktade det värsta = trasig vattenpump eller kylare. Väl hemma rev jag av tanken och kunde konstatera att det ”bara” var en kylarslang som läckte. Med hjälp av litet silikonpackning på tub så var problemet löst och jag drog söderut igen.
Nu var jag ju kraftigt försenad, men humöret blev litet bättre när de fina grusvägarna neråt Edsleskog och den krokiga asfalten innan Håverud dök upp på GPS:en.
Väl framme i Uddevalla tankade jag hojen med bensin och mig själv med skräpmat och begav mig till Bokenäset där jag blev mycket väl omhändertagen av Martin Dygd som driver stället.
Efter en kort genomgång var det dags att ge sig ut och åka. Quantya-hojarna är litet mindre och nättare än en vanlig cross och har 19 tums framhjul. Att som jag kliva direkt från SuperEnduron till elhojen förstärker intrycket om man säger så…
En kille som hette Sebastian hängde med ut till banan som låg några hundra meter därifrån. Det är han som har fotat. Väl ute vid banan fick jag några förmanande ord och Sebastian åkte före i ett par varv. Sedan fick jag gasa bäst jag ville.

 

 

 

När man startar Quantyan vrider man på tändningsnyckeln och inget händer, men man måste vara aktsam med ”gasen” för så fort man rör den så bär det iväg – så gott som ljudlöst. Hojen har två effektlägen – låg- och högeffekt. På lågeffektläget var den väldigt lättkörd och jag kan tänka mig att man kan vara rätt snabb i endurospåret med den här hojen eftersom den är så lätt och samtidigt snäll. På högeffektläget var den skapligt snabb och det var det läget jag använde mest på crossbanan.
Jag malde på i crossbanan i ca 40 minuter och körde halva tiden med en hoj med fotbroms och halva med den andra hojen som hade bakbromsen till vänster på styret. Den senare varianten körde jag snabbare med och det hade gått ändå bättre om det varit litet mer bett i bakbromsen.
Quantyan gick riktigt bra och den var kul att köra. Det kändes märkligt att motorn knappt hördes förutom ett tyst vinande. Det som hördes mest var gnirk från fjädring och bromsar (och ljudet av bilarna på vägen bredvid).
Efter att ha kört klart på crossbanan drack vi kaffe och sedan drog jag ut på en endurosväng i skogen tillsammans med Martin och en av hans kompisar. Måste säga att det var på skogsstigen som hojen var allra roligast. Den var lättkörd och tyst och om man möter en joggare (som vi gjorde) så är det bara att stanna och motorn stannar den också. Vrid på gasen och du är iväg igen!
Martin är generalagent för Quantya och priset för en hoj är ca 100 000. Mycket pengar, men driftskostnaderna är ju väldigt låga.
Jag tror att den här typen av fordon har framtiden för sig – särskilt om några år när batteriutvecklingen kommit ännu längre. Med ett reservbatteri i bilen så kan man köra sig ganska trött ute på banan och inte behöver man byta olja och luftfilter när man kommer hem heller…

 

När jag kört klart drog jag hemåt via Munkedal och Dals-Ed. Fina asfaltvägar!
Väl hemma hade jag avverkat 52 mil + ca en timme på elhojarna.
Semester var det…

Johanssönerna knäcker mig!

Lördag kväll och man känner sig litet mör…
Igår eftermiddag var det träning gymmet tillsammans med med min nya jobbar-/ träningskompis Kim Johansson – f.d. släggkastare på elitnivå.
Idag var det grusåkning i tufft tempo tillsammans med Stefan Johansson – grusåkare på hög nivå. Det blev ett 15-tal grusmil +  ca 10 mil transport.
Kul men jobbigt! Det känns i gubbkroppen…
Det får bli mer sånt!
Lägger ut info här inför nästa grustur som lär bli uppåt Torsbyhållet.


Parkering på en av Stefans ”vägar”

Enduropremiär 2011

Har visserligen åkt litet snöspår i vinter, men idag var det säsongspremiär för ”riktig” enduroåkning när KMX hade premiär för året i Hynboholmsbanan (så riktig åkning det nu kan bli med en 950 SE).
Ville framför allt testa Reklusen och den nya bränslepumpen.
Banan var omdragen och ganska knixig och med mycket sand och det underlättade verkligen att ha Rekluse på hojen. Det är i skogen den kommer till sin rätt. Motorbromsen funkar också perfekt så som jag har kopplingen inställd.
På vägen är inte Reklusen någon fördel utan kan snarare försvåra växlingarna.
Märkte inte heller av någon överflödning av förgasarna nu när originalbränsle-pumpen är utbytt mot en vakuumpump. Den verkar alltså hålla vad den lovar…

Kopplingsbyte, isåkning och mopeder

Har nu monterat min Rekluse automatkoppling och hunnit med en kortare provtur. Jag monterade enligt ”Medium Engagement RPM, Harder Engagement Rate” vilket är den rekommenderade standardinställningen. Nu ligger kopplingen på litet, litet grand på tomgång (ungefär som en automatväxlad bil) och motorbromsen funkade helt som vanligt. Enda nackdelen jag upptäckte var att det var litet svårt att växla ner från tvåan till ettan på isbanan, men kopplingen måste nog köras in ordentligt innan jag funderar på några andra inställningar.
På Hyn var det gott om folk och bl.a. var Pepita Moped där och körde mopperace på isen. Några av mopederna var riktiga pärlor. Kolla bilderna!

 
Originalkopplingen som skall väck.                                                    Här är den borta.

   
Man kan välja olika centrumfjädrar beroende på inställning (vänster).
Genom att mäta spelet kan man justera genom att välja olika tjocka stålskivor i lamellpaketet (höger).


Första provturen. Här står hojen och går på tomgång på ettans växel!

 
Efter motorcyklarna var det mopederna som tog över banan. Här en vass Crescent? (vänster) och en noggrant renoverad Puch Florida (höger).

Carpe Diem…

Fånga dagen är ju ett slitet uttryck, men idag passade det väldigt bra.
Efter en lång och kall period blev det 4 plusgrader och sol och det milda vädret skall fortsätta enligt vädergubbarna. Bäst att passa på alltså. Därför smet jag från jobbet i samband med lunchen och drog iväg på en hojtur. Vädret var skönt och vägarna var så där perfekt snö-och-is-packade som de skall vara på vintern. 24 mil lyckades jag skrapa ihop och tempot var högt hela tiden. Ett perfekt träningspass kan man säga. På hemvägen var det delvis grusväg på en del ställen så om jag hade väntat en dag till hade nog mycket av det fina underlaget tinat bort, så nog kan man säga att jag lyckades fånga dagen.

Höstaktiviteter 2010

Denna höst har det varit ovanligt lugnt på hojfronten för min del. Jobbet har tagit nästan all energi, så hojen har fått vara ganska mycket i fred. Det blöta vädret under sommaren och början av hösten har också gjort sitt till. Många banor har varit stängda/svårkörda och skall man ut i skogen med en Superenduro så behöver det vara ganska torrt.  Litet åkning och en del annat hojrelaterat har man hunnit med i alla fall.
– Igår lördag den 16 oktober blev det en trevlig grustur tillsammans med folk från Sollidens MC. Vi var sex stycken och hojarna varierade från en 125:a upp till två GS Adventure. Kul att träffa nya (för mig alltså) grusåkare härifrån från stan. Har ibland undrat om det är ett utrotningshotat släkte, men kanske inte i alla fall…
– Förra helgen (9-10 okt) var jag ute och kollade på tävlingar. På lördag var det tävling i Ransberg (som jag trodde var stängt forever, men det är ju trevligt om man kan fortsätta åka där. Någon som vet hur det ligger till egentligen?) och på söndag var det ”Skoj på Hoj” i Kil. Det var litet väl blött i Kil, annars hade jag faktiskt litet funderingar på att ställa upp med SE:n. Skulle ha varit kul att ge publiken något att skratta åt. Nästa gång kanske…


Fikapaus vid badplatsen i Renstad. Ser skönt ut, men det var inte badväder…

Sandigt i Ransberg…


…blötare i Kil.

Norgeresa 23 – 25 juli 2008

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mc-touring, men en sväng till Norge kan nog få vem som helst på andra tankar. Landet har fantastiska vägar och vyer – och för oss värmlänningar är det ju väldigt nära också.
Det var jag och Olle Åberg som drog iväg på morgonen den 23 juli. Vädret var perfekt tajmat med  strålande solsken. Vi körde norrut genom Värmland och korsade gränsen vid Långflon längst uppe i norr. På Svenska sidan passade vi på att bunkra upp med en del ätbart. Norge är dyrt.
Nästa stopp var Trysil och det är väl här man kan säga att resan börjar på allvar för här kommer man in i fjällvärlden och till de riktigt roliga vägarna. Vi körde en lång sträcka på grus efter Trysil och var nästan uppe vid trädgränsen efter några mil. Här såg vi också den första snön. Det skulle bli mer av det.

Färden fortsatte på fantastiska fjällvägar och ringlande asfaltvägar under hela dagen. Vid 17-tiden stannade vi vid Joutenheimens Friluftscenter där vi tog in på en ledig hytte. Vi hade då kört 57 mil och det var skönt att få tvätta av sig vägdammet och ta en bit mat. I det här fallet fick det bli kvällsmat bestående mitt livs dyraste pizza – 130 NOK!

Vi gick upp ganska tidigt på torsdagen och kom iväg före halv åtta. Det här skulle bli dagen då jag körde mc på de vackraste vägar som jag kört hittills i livet och det skulle också bli rekord i antal mil på en och samma dag.
Om naturen och vägarna varit fina hittills var det inget mot vad som skulle komma. Det börjar med väg 136 ut mot fjordarna och fortsätter sedan i tiotals mil med vägar och scenerier som saknar motstycke i Sverige. Ni som varit där vet vad jag menar och ni som ännu inte varit där rekommenderar jag att åka – och det är från motorcykeln som Norges vägar skall avnjutas! Du får en helt annan ”utsikt” från mc:n och dessutom är ju själva körningen en stor del av nöjet.
Strax innan Trollstigen börjar kommer man till Trollväggen – en 1700 meter hög klippa av vilken ca 1000 meter är ett lodrätt stup. Här har man praktiserat basejumping fram till 1986 då det förbjöds p.g.a. ett antal dödsfall.
Efter Trollväggen är det inte långt till Trollstigen, Geiranger, Dalsnibba, fjällvägar, Årdal, mm., mm. Det är så mycket kurvor och backar uppför och nerför att man till slut blir alldeles matt – nästan avtrubbad av alla scenerier.
Jag gjorde ett spår i GPS:en under färden och det var ganska intressant att studera höjdkurvan över spåret efteråt!

Vi hade bestämt oss för att köra ganska långt den här dagen så att vi skulle kunna vara hemma i rimlig tid på fredag. Vid 18-tiden på kvällen började vi leta boende, men det var inte så lätt – antingen var det fullbokat eller svindyrt.
Vi satte oss vid en mack och käkade grillad kyckling och bröd och började diskutera hur vi skulle göra. Då var vi vid Tyin några mil syost om Årdal. Vet inte vem som kläckte idén, men en av oss sade i alla fall ”Vi kanske skulle ta och åka hem!” OK – sagt och gjort, vi knappade in Karlstad i GPS:erna och drog iväg. Ett stôllryck kan tyckas eftersom vi redan kört 50 mil på minst sagt krokiga asfalt- och grusvägar.
Vi stannade till på mackar då och då och drack kaffe och käkade litet. Eftersom det var mitt i natten var det väldigt litet trafik och milen rullade på. I Arvika skildes vi åt och vid tretiden på morgonen var jag hemma i Karlstad. Jag hade då kört 97 mil sedan starten på torsdag morgon! Det var inte utan att det kändes i kroppen och en sådan tur borde väl nästan kvalificera till medlemsskap i Iron Butt Association.
Man kan inte låta bli att bli imponerad av Olle Åberg som klarar av en sådan tur. Han är 67! år och kör en skapligt risig Dominator som gått sådär en 8000 mil. Hur många pensionärer skulle klara av 97 mil i sträck på serpentinvägar och grus?
Hursomhelst var det en trevlig tur. Det får bli mer Norge i framtiden!