Honda VFR 1200

Fråga: Hur får man en SuperEnduro att kännas som en moped? Svar: Provkör en Honda VFR 1200.
Hojgaraget i Karlstad har börjat sälja Honda och när jag tog en sväng dit ut idag fick jag se att de hade en Honda VFR 1200 som demo. Måste ju testas! Hojen är så ny att jag knappt trodde att den fanns ute för provkörning ännu, så det här skulle bli spännande.
”Den gillar att varvas” sade de till mig när jag fått nyckeln och det verkade ju lovande. Rödmarkeringen börjar vid 10500 varv och skall man testa den här hojen ordentligt lär man få bryta mot mot mer än en lag…
Det här är den starkaste och snabbaste hoj jag kört hittills. Drygt 1200 kubik och 173 hästar är imponerande. Dessutom är den snygg, med en djup lyster i den röda lacken. Åker ut ur stan och tog 63:an mot Ulvsby. I början kändes den ganska klumpig och tung, men när man väl kommer ut på den större vägen märker man att det är här den hör hemma. Det är en sporttouringhoj och ingen sporthoj. Den går bergstadigt och farten blir lätt ohälsosamt hög. Motorn drar underbart från 4000 och uppåt och det finns massor av kraft. Ljudet från motorn är härligt och det hörs ganska tydligt från förarplats att det är en V4. Det här kändes som en hoj som man skulle kunna dra iväg ner till Rivieran med och köra riktigt långa etapper utan några större problem. Fjädringen är bekväm och ganska mjuk och bromsarna biter gôtt. Jag var tvungen att åka förbi därhemma och visa upp hojen för granngubbarna som fick dregla en stund innan jag åkte tillbaka till Hojgaraget där min egen hoj stod och väntade. Skillnaden mot SuperEnduron är enorm – på gott och ont. Som jag skrev ovan så kändes SE:n nästan som en moped i jämförelse; lätt, smal och med mindre motor, men också betydligt mer lätthanterlig på mindre vägar. Nu skall man kanske inte jämföra dessa två hojar, det är ju helt olika hojtyper, och jag vet vilken typ jag föredrar…


Snygg hoj…

Barmarkspremiär med förhinder – Annandag Påsk

Årets första tur på grusdäck blev det idag, men inte utan en och annan svordom. En hel del snö var kvar i skogen och på småvägarna, men det visste jag ju innan. Det var inte snön som ställde till det utan istället ett närmast osannolikt däckskrångel innan jag slutligen kunde komma iväg och åka hoj.
Det började när jag krängde av dubbdäcken och krängde på grusdäcken på påskafton. Efter att ha monterat av de vassa däcken och fått på grusframdäcket, pumpat det och monterat det så var det pyspunka. Hade klämt sönder slangen vid monteringen, så det var bara att börja om. Ut till Biltema och köpa ny slang…
Ovanstående procedur upprepade sig IGEN med tillägget att jag dessutom drog sönder däckslåset. Ut till Biltema IGEN och köpa ny slang och däckslås…
Efter många om och men var äntligen framhjulet på plats och jag började jobba med bakhjulet. Byte av däck till ett nytt MT 21 (som är HÅRT). När hjulet sen är på plats på hojen så drar jag åt däckslåset bak och ”PING” så drar jag sönder  det också… Ut till Biltema IGEN och köpa ett däckslås till. Nåja, man kan nog åka med trasigt däckslås också, så när jag kommer hem så bestämmer jag mig för att åka till macken och fylla luft istället för att kränga en gång till. Åker iväg med hojen, men kommer bara 10 meter när jag inser att det är pyspunka bak. Ridå! Ger upp och går in och äter påskmat.
På Påskdagen är jag trött på detta och ringer min däckshandlare: HJÄLP – har du en slang och kan du montera den!? Ja, det har han och han kan montera trots att det är påskdag. Bra service! Åker ut till honom på eftermiddagen med bakhjulet i skuffen. Nu hade han dock ingen slang hemma visade det sig utan vi får ta en begagnad som ändå verkar hålla luft. Hem med hjulet och montera. Nu har jag ett riktigt bakdäck på hojen och fram verkar det också hålla luft. Går in och äter påskmat.
På Annandagen är det äntligen dags för barmarkspremiär – en helig ritual för oss mc-nördar. På med alla #%”& kläder och ut i garaget. Startar motorn, på med hjälm och handskar och… då ser jag att framdäcket är platt! Pyspunka! Stänger inte ens av motorn utan rusar ilsket in i garaget och rycker tag i en flaska punkaspray som jag fyller framdäcket med och åker sedan iväg för att sprida ut sprayen i framdäcket. Behöver kolla trycket bak så jag kör till Shellmacken där de har en luftkula som passar till hojar. Vad den ormar sig hojen… Nu är det punktering bak också!!! Den begagnade slangen höll alltså inte luft trots allt. När jag kommer fram till macken är det en milslång kö till Karlstads – som det verkar – enda fungerande luftkula (det är ju sommardäcksdags för alla bilister). Orkar inte vänta utan går in i macken för att köpa mer spray, men kommer på att jag nog har en punkaspray till hemma i garaget så jag åker hem och fyller även bakslangen med klet. Nu har jag två stenhårda och obalanserade däck på hojen som fantastiskt nog verkar hålla tätt. Det blir sedan en kort tur i Karlstads omgivningar och får man bara köra litet hoj så blir man på bättre humör och ilskan lägger sig så smått.
Nu står hojen i garaget och om det är luft i däcken i morgon så får den leva…

Kläder och skydd

För mig är det viktigt att ha utrustning som sitter skönt och som jag kan lita på.  Här kommer litet info om de kläder och skydd som jag använder:


När man skall ge sig ut på en grustur eller bara ta en sväng till endurospåret så märker man verkligen att det är en materialsport man håller på med. Bara att få på sig alla kläder och skydd tar sin tid.  Så här kan det se ut för mig:

Börjar med understället som består av ett par Icebreaker underbyxor och tröja i Merinoull. Svindyra, men det bästa du kan ha närmast kroppen enligt mig. De är sköna mot kroppen och blir inte lika illaluktande som syntetkläder. Jag kör alltid med underställ, även när det är varmt ute. De här underkläderna funkar bra i de flesta temperaturer. Är det riktigt varmt använder jag en tunnare kortärmad tröja.

Sen kommer knäskydden. I mitt fall ett par Alpinestars Bionic. Rekommenderas inte! Inte för att jag tror de skyddar dåligt, utan för att de måste modifieras kraftigt om man skall använda dem tillsammans med crosskängor.  För mycket stoppning och för många remmar helt enkelt. När jag väl klippt av remmar och anpassat stoppningen sitter de ganska skönt.

Därefter på med byxorna – ett par Klim Dakar Pants. De bästa mc-byxor jag testat! Sköna att ha på och man blir väldigt rörlig i dem eftersom det inte är något som stränar och tar emot. Man blir en bättre förare med dessa!   

Stövlarna på. Ett par Sidi Flex Force som jag använt länge. Bekväma, skyddar bra, men har dåliga spännen. Man får se till att alltid ha reservspännen till hands. Eftersom Klim-byxorna har kardborre på baksidan av benen är det lätt tt sätta på/ta av stövlarna med byxorna på.

Är det inte väldigt varmt ute sätter jag på mig en vindtät halskrage som jag köpt på Handelsboden. Det är nödvändigt eftersom jag kör med nackskydd och inte har någon krage på jackan.

Nackskyddet Leatt Brace kommer sedan (beskrivs utförligare i särskild text). Jag använder alltid de medföljande strapsen så håller det sig på plats bättre.

Och därefter skyddsjackan, en Alpinestars Bionic. En mycket bekväm jacka. Man kan fästa bröstplattorna i midjebältet med kardborre, vilket är bra.

Och så på med ytterjackan. Har hittills använt en modifierad endurojacka, men den är inte särskilt varm, så jag har köpt en Troy Lee Designs Blais jacka från MX4ALL. Denna jacka har löstagbar krage och kan alltså användas tillsammans med nackskyddet. Snygg jacka med många fickor, ventilationsöppningar, mm. Den kan vrängas och transporteras som en midjeväska om man vill ta av den när det är varmt. Jackan jag köpte var storlek XL vilket passar bra över kroppen, men ärmarna är långa. En skön jacka som man känner sig mycket rörlig i.

Sen på med ryggsäcken. Har fått en Camelbak Octane som är en kombinerad ryggsäck och vattenbehållare (tre liter).

Slutligen på med hjälmen – i mitt fall en Shoei V-Moto – och handskarna och sedan iväg!

 

Leatt Brace

Leatt Brace nackskydd…   …och hur man klär sig med det 
Efter att ha skadat nacken mycket allvarligt i en olycka sommaren -08 bestämde jag mig för att alltid använda nackskydd vid mc-åkning i fortsättningen.
Det finns ju en del mjuka kragar på marknaden, men på senare tid har det också kommit några mer avancerade skydd – det mest kända av dem är Leatt Brace. Det är ett skydd som ligger på axlar/skuldror och som sägs förhindra nackskador och kompression av nacken genom att skyddet hindrar hjälmen (och därmed huvudet) från att röra sig alltför mycket framåt/bakåt/i sidled vid en olycka. Skyddet skall också skydda halskotpelaren från att tryckas ihop.
Jag har nu hunnit testa skyddet vid ett par säsonger och det största problemet är att det är ytterligare en pryl man måste sätta på sig innan man kan ge sig ut och köra. När man väl har fått det på sig så tänker man inte så mycket på det vid körning. Det är mest i vägkorsningar man märker av skyddet då det tar i när man vrider huvudet. Jag hoppas bara att jag aldrig någonsin behöver testa om det verkligen fungerar som det är tänkt vid en krasch…

Ett problem med Leatt Brace för oss vanliga svenska grusåkare är att kombinera skyddet med varma kläder. Om man kör cross och enbart behöver ha crosströja är det nog inget större problem, men nackskyddet är tänkt att vila mot axlar/skuldror på föraren och då blir det genast problem om man vill stänga jackan – och det vill man ju oftast här i Sverige. Så här gjorde jag (innan jag köpt mig en anpassad jacka):

Jag offrade en gammal endurojacka genom att klippa bort kragen + ytterligare material runt halsen. Öppningen blev nu lika stor som omkretsen på nackskyddet. Blixtlåset kapades också en bit.

Så här klär jag mig vid normalt och kallt väder:


Undertröja först naturligtvis, därefter en vindtät halskrage (från Handelsboden) och sedan Leatt Brace.

Grusåkning i Värmland september 2009

Så var höstens grusåkning avklarad och det mesta flöt på som det skulle och dessutom hade vi en osannolik tur med vädret – solsken alla tre dagarna och uppåt 20 grader varmt på lördag eftermiddag. Kanon! Efter en mycket regnig sommar hade det varit uppehåll i ett par veckor och jag var litet orolig för att det skulle bli dammigt, men det var ingen fara. Det finns mycket fukt kvar i marken och det märktes på sina ställen.
Vi var åtta åkare inklusive jag själv; tre danskar, tre svenskar och två norrmän. Hojarna var litet större den här gången med en BMW R100 GS som tungviktskung. Att den var tung märktes dock inte så mycket. Den och dess danske förare tog sig fram imponerande bra på de besvärligaste ställen. Nästan 1000 km x 8 avverkades på tre dagar och inga
större incidenter inträffade. Den enda ”riktiga” vurpan stod jag själv för när jag bromsade omkull på ett ställe där någon spänt en taggtråd tvärs över vägen. Ingen skada skedd dock förutom att framlyktan på hojen pekade 45 grader åt
vänster efteråt. Några vältningar och fastkörningar hade vi förstås, men det hör ju till.
Mat och service på Golfrestaurangen i Kil var på topp i vanlig ordning och en av danskarna tyckte till och med att det var för bra. Korvgrillning och boende i vindskydd kanske är mer äventyrsstuk än det här…
De rutter vi körde var desamma som i maj och i övrigt var också arrangemanget sig likt med samling på onsdag kväll, boende och mat på Kils Golfklubb och hojåkning i tre dagar.
På torsdag gick turen som tidigare västerut med Glaskogen på förmiddagen och Sydvästvärmland med en kort sväng in i norra Dalsland på eftermiddagen.
På fredag åkte vi norrut och käkade lunch i Torsby innan vi vände söderut igen. Här måste det ha regnat otroligt mycket. På något ställe var vägen helt bortspolad.
På lördag åkte vi till Gräsmark och drack kaffe. På vägen upp körde vi bl.a. över Ängen, Tiskaretjärn och Kymmen.
Kalasvägar! På tillbakavägen till Kil blev det litet mer offroad och bergsklättring. Kl. 1400 var vi tillbaka i Kil och kunde pusta ut och äta middag efter tre dagars bra åkning.
Vi var inte ensamma på grusvägarna i Värmland de här dagarna. Både på fredag och på lördag stötte vi ihop med hojåkare från BMW-klubben som var ute och rastade sina boxrar (stötte ihop bildligt alltså!). Det som imponerade mest på mig under de här tre dagarna var våra två oldboys Leif (950 Adventure) och Gösta (640 Adventure). Två glada pensionärer (den äldste 68 år!) som gasade på ett sätt som hade gjort de flesta ynglingar avundsjuka. Sån vill jag också bli när jag blir stor!

KTM 690 Enduro

Har funderat litet på 690:n ibland – särskilt när man vält i skogen för femtioelfte gången med Superenduron – men det har inte blivit att jag provkört någon tidigare. Nu när GMC har en demo passade jag på. Det var den vanliga modellen och inte R-versionen som jag helst hade velat testa. Jag tog en ca  halvtimmes tur runt stan på asfalt, så offroadegenskaperna kan jag inte uttala mig om.
När man kliver från SE till 690 så känns den senare väldigt liten, som en ”vanlig” enduro ungefär. Sitthöjden är ganska hög och dynan är hård och smal. När jag kör iväg så märks det att det är en enstånka eftersom den inte är lika smidig på riktigt låga varv som min twin, men någon stor skillnad är det inte. När man väl kommit igång imponeras man av kraften i motorn. Den är riktigt pigg och känns nästan lika snabb som SE:n. Varvtalsregulatorn slår till vid ca 8500 varv och dit kommer man snabbt. Detta är helt klart den bästa encylindriga maskin jag kört.
Fjädringen var ganska hårt inställd och jämfört med SE:n så vibrerar den litet mer, så när jag bytte tillbaka till min 950:n så kändes den som rena komfortkryssaren. Skulle dock tro att R-modellen är litet mjukare och mer endurolik. Sedan är det ju mycket som behöver ställas in för att passa en själv som reglage, höjd på styret, mm.
När man sätter sig på Superenduron efter att ha kört en annan hoj så känner man sig alltid ganska nöjd med det man har, men jag måste säga att 690:n imponerade. Skulle jag köpa en ny grusmaskin idag så skulle nog en KTM 690 enduro R bli mitt val.

Grusåkning i Värmland 13 – 16 maj 2009

I höstas var jag ju tvungen att lämna walk-over som färdledare p.g.a. skada, men nu är det (nästan) full fart igen och arrangemanget kunde gå av stapeln som planerat.
Konceptet var detsamma som i höstas och jag tycker vi har hittat formerna på ett bra sätt. Det praktiska runt omkring funkar fint, mycket tack vare bra mottagande på Kils Golfklubb. Särskilt måste mat och service i restaurangen omnämnas. Tack Karin Sohl med personal!
Sju åkare deltog förutom jag själv. En deltagare fick förhinder i sista stund, men istället hade vi ett par ”gäståkare” med. Vi hade tre mycket bra åkdagar med fint väder och minst sagt varierande körning. Här kommer en liten rapport:

Dag 1 – torsdag den 14 maj
Första dagen åkte vi liksom tidigare västerut och körde via Nysäter upp till Stömne, genom Glaskogen, stannade till för lunch i Sandaholm och fortsatte sedan en sväng söderut längs sjön Östra Silen och efter en sväng in i norra Dalsland tillbaka norrut via Svanskog och Nysäter. I Svanskog fick de som ville testa litet endurospår. Allt flöt på utan större incidenter och vägarna var kanonfina efter att det regnat litet natten innan. Vid 17.30-tiden var vi tillbaka i Kil efter en 8 timmars dagstur. Full arbetsdag alltså!

Dag 2 – fredag den 15 maj
Idag bar det iväg norrut runt Frykensjöarna. Dagens ”gäståkare” var dakarföraren Henrik Rahm på en 990 Adventure. Han skulle hålla föredrag på GMC på lördagen så han ville väl få inspiration och framför allt ville han nog att hojen skulle se autentiskt skitig ut, vilket han lyckades med.
Vi körde via Frykerud, Renstad och Ämtervik till Sunne där vi hade det första tankstoppet. Strax innan Sunne blev vi stoppade i en poliskontroll och alla fick blåsa. Eftersom ingen var onykter var det bara att åka vidare. Obefintliga blinkers och bortvibrerade nummerplåtar struntade de i och det var ju bra. Våra norska vänner var nog litet förvånade över hur snälla våra svenska konstaplar var. Efter Sunne bar det över Höjden ner till Gräsmark, sandvägar, Lönnhöjden och vidare mot Torsby via Gustafsdal och Grundsjön. Här finns några av turens allra bästa vägar! I Torsby tog vi en lunchpaus på torget och betraktade storögt folklivet. Några av våra storstadsvänner tyckte att det var tur att deras barn
inte behövde växa upp där… Färden gick vidare längs kända rallyvägar söderut och efter några mil var det meningen att vi skulle åka en litet besvärligare sträcka, fullt körbar men ändå litet av en utmaning med storhojar. Anslutningen till den här ”vägen” är litet bökig och när jag fick se en traktorväg som gick uppåt berget strax innan vi skulle svänga gjorde jag en chansning och valde den – vi skulle säkert komma på rätt spår snart. Inte. Vi kämpade oss uppför berget i ca 1,5 km på något som åtminstone liknade en väg, men allt eftersom vi fortsatte blev det värre och värre. Träd och surhål
forcerades och till slut var det bara att inse att vi var mitt ute i skogen med nio hojar varav fyra var KTM LC8:or. Ni vet hur det är vid sådana här tillfällen, skall man ge upp eller fortsätta? Ger man upp och vänder har man ingen lätt resa då heller så det som ändå fick oss att fortsätta var en väg med vändplan som syntes som en hägring på GPS:en. Den skulle inte vara långt borta… Det var den väl inte heller men en kilometer kan kännas långt ibland och när vägen slutligen dök upp var det som att hitta en oas i öknen! Det här blev litet jobbigare än jag hade tänkt och ett tag undrade jag vad jag hade lurat ut mina gäster på, men de tyckte bara det var kul! Det här var gØy! utropade Nils-Anders, bästa sträckan på hela turen! Ja, ja, han hade ju bara en XR 650 att släpa på! Efter att vi vilat drog vi vidare söderut och allt gick bra förutom att en katt fick sätta livet till i Gårdsjö. Det var Jann som dödade den, men man kan inte säga att det var hans fel eftersom två katter som jagade varandra sprang ut mitt framför hojen. När ägaren kom ut med ett gevär trodde väl Jann att hans sista stund var kommen, men det var katten och inte han som fick nådaskottet så färden kunde fortsätta.
Kvällen avslutades med grillning, pilsner och allmänt ljug. Trötta föll vi till sömns i våra stugor vid midnatt.

Dag 3 – lördag den 16 maj
Den här dagen var rutten litet kortare så att vi inte skulle behöva komma tillbaks alltför sent. Vi drog åter norrut och passerade bl.a. Stensjön, Ängen och Borrsjön. Stefan Johansson från Sunne hade hakat på längs vägen och han ledde gruppen längs några av sträckorna. Efter tankning i Gräsmark drog vi vidare söderut via Lersjöfors och Sunne. Efter
Sunne ledde oss Stefan vidare på riktiga kanonvägar varav vissa var nya även för mig. Efter ett tag hamnade vi i Ransberg där ett enduroläger pågick med Joakim Ljunggren och Björne Karlsson som ledare och vi kunde gotta oss åt det fina sällskapet och alla hojar. Efter att ha glott en stund och konstaterat att det fanns de som var bättre än oss på att köra drog vi hemåt Kil och avslutade det hela med en middag i Golfrestaurangen. Jag tror alla var nöjda med de tre
dagarna. God mat, trevligt sällskap och hojåkning på grus är livskvalitet!

Grusåkning i Värmland 18 -20 september 2008

AdventureBike Wermland kallar jag ju numera min lilla rörelse som ordnar grusturer på mc ett par gånger om året. Den här gången blev det ju inte som det var tänkt för min del eftersom jag fortfarande har en bra bit kvar innan jag blir återställd efter min olycka i augusti. Mc-åkning är det inte tal om – att gå upp och nerför trappor på egen hand är väl ungefär vad jag klarar av i form av fysisk aktivitet än så länge.
Att behöva ställa in turen hade ju varit tråkigt så när inte jag kan köra själv är det ju tur att det finns bra kompisar!
Stefan Johansson i Sunne fick frågan om han kunde tänka sig att gå in som vikarierande guide – och han behövde inte så lång betänketid för att svara ja. Med Stefan som färdledare kunde jag känna mig lugn och planera  vidare.

Konceptet för turerna har ändrats litet för varje gång, men nu tror jag att vi har hittat en ganska bra totallösning för både grusåkningen och allt runtomkring. Boendet var nu förlagt till golfbanan i Kil som har två helt nya fyrbäddsstugor för uthyrning. Frukost och middag på kvällen intogs i golfrestaurangen (tack Karin Sohl för bra service!), så allt var samlat på ett ställe. Dessutom ingick – liksom under vårturen – all bensin för deltagarna, vilket gör att tankningarna flyter väldigt smidigt.

Vädret är ju alltid ett bekymmer, men nu hade vi tur och på torsdag och fredag småstänkte det bara litet och på lördag var det kanonväder. Åtta deltagare var inbokade den här gången – full grupp alltså.
Så här såg startfältet ut:
Mikael på XR 650, Felix Yamaha 450, Jann Husaberg 650, Kuno KTM 990, Rickard BMW 800GS, Gunnar KTM 525?, Hasse KTM 530? och Hans-Petter Husaberg 650. Stefan Johansson körde först med sin KTM 525. 


Kuno leker i sandlådan.

Så var den här – OLYCKAN!

Den här säsongen har jag kört mer hoj än på länge, både grus, touring och litet enduro. Var faktiskt anmäld till årets GGN t.o.m.! Tyvärr blir det inget GGN och troligen inget mer mc-åkande det här året heller eftersom jag råkade ut för en svår olycka den 3 augusti. Ironiskt nog inträffade olyckan inte på grus utan under en ren transportkörning på väg 45 och det gick inte särskilt fort heller. Exakt vad som hände vet jag inte eftersom jag inte kommer ihåg själva olyckstillfället, men troligen har jag överraskats av svår halka orsakad av nylagd asfalt i kombination  med regn. Jag kanade av vägen och träffade en hållplatsstolpe såpass svårt att stolpen knäcktes. Mitt minne återkommer då brandkåren håller på att ta hand om mig och jag minns att jag låg på stolpen och att det gjorde ONT! Jag kördes i ambulans till sjukhuset i Karlstad där man konstaterade skador på nacken, bäckenet, blödningar i huvudet, brutet nyckelben och litet annat. Av dessa skador var det förstås nackskadan som var allvarligast och jag fick åka vidare till Uppsala med helikopter för operation. Operationen genomfördes på tisdag och var ganska komplicerad. En av de översta kotorna i nacken var bruten och man måste gå in framifrån (genom halsen) för att kunna utföra operationen – detta för att inte riskera att skada ryggmärgen. Jag har nu en 4 cm lång skruv i nacken som håller ihop kotan. Det är fantastiskt att se vad sjukvården klarar av. Jag har själv tittat på röntgenbilderna efter operationen och det är både fascinerande och skrämmande. Operationen gick bra och jag åkte tillbaka till Karlstad efter ett par dagar och fick komma hem från sjukhuset här i stan efter bara fem dagar. Idag (den 20 augusti) har jag varit hemma i en vecka och min rehabilitering går stadigt framåt. Jag går omkring med en (mycket obekväm) halskrage som skall bäras i 6 – 8 veckor efter operationen. Jag ser ut ungefär som Ingvar Hirdvall i Beck-filmerna. Det är fler än en som frågat om jag vill ha en ”stänkare”.
Som ni säkert förstår har jag haft en otrolig tur i oturen, jag har både överlevt och har rörelseförmågan kvar i armar och ben. Det har varit en rejäl pärs med mycket smärtor och det som hänt gör att man värderar småsaker i livet på ett annat sätt än tidigare. Varje litet steg, som att ta sig upp ur sängen själv, att kunna gå utan gåstol, att känna hur krafterna återkommer dag för dag gör en lycklig. Hur det blir med framtida mc-åkande återstår att se. Själv är jag helt inställd på att komma tillbaka, men det är ju först när man sätter sig på hojen igen som man vet riktigt säkert. Uppmanar er alla att köra försiktigt, olyckan kan vara framme snabbare än man tror. Själv har jag inte varit ute för några allvarligare olyckor tidigare, men de allvarligaste incidenterna har för min del inträffat på asfalt då man bara har ”åkt” mc och inte varit skärpt till 100% som man ju är vid aktivt grusåka. Jag tror också att min fysik räddade mig till viss del. Har tränat styrketräning sedan mer än 20 år tillbaka och har gott om muskler i nacken. Min hösttur i AdventureBike Wermland kommer att köras som vanligt med Stefan Johansson som färdledare. Stort tack till dig Stefan! Själv kommer jag säkert att kunna köra bil och träffa deltagarna när det blir dags.

Det här var en litet tråkigare åkrapport än brukligt, men jag kände att jag måste berätta vad som hänt. Själv ser jag nu bara framåt och min rehabilitering går jättebra. Förhoppningsvis är jag snart fit for fight igen.


Armerad nacke…

Norgeresa 23 – 25 juli 2008

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mc-touring, men en sväng till Norge kan nog få vem som helst på andra tankar. Landet har fantastiska vägar och vyer – och för oss värmlänningar är det ju väldigt nära också.
Det var jag och Olle Åberg som drog iväg på morgonen den 23 juli. Vädret var perfekt tajmat med  strålande solsken. Vi körde norrut genom Värmland och korsade gränsen vid Långflon längst uppe i norr. På Svenska sidan passade vi på att bunkra upp med en del ätbart. Norge är dyrt.
Nästa stopp var Trysil och det är väl här man kan säga att resan börjar på allvar för här kommer man in i fjällvärlden och till de riktigt roliga vägarna. Vi körde en lång sträcka på grus efter Trysil och var nästan uppe vid trädgränsen efter några mil. Här såg vi också den första snön. Det skulle bli mer av det.

Färden fortsatte på fantastiska fjällvägar och ringlande asfaltvägar under hela dagen. Vid 17-tiden stannade vi vid Joutenheimens Friluftscenter där vi tog in på en ledig hytte. Vi hade då kört 57 mil och det var skönt att få tvätta av sig vägdammet och ta en bit mat. I det här fallet fick det bli kvällsmat bestående mitt livs dyraste pizza – 130 NOK!

Vi gick upp ganska tidigt på torsdagen och kom iväg före halv åtta. Det här skulle bli dagen då jag körde mc på de vackraste vägar som jag kört hittills i livet och det skulle också bli rekord i antal mil på en och samma dag.
Om naturen och vägarna varit fina hittills var det inget mot vad som skulle komma. Det börjar med väg 136 ut mot fjordarna och fortsätter sedan i tiotals mil med vägar och scenerier som saknar motstycke i Sverige. Ni som varit där vet vad jag menar och ni som ännu inte varit där rekommenderar jag att åka – och det är från motorcykeln som Norges vägar skall avnjutas! Du får en helt annan ”utsikt” från mc:n och dessutom är ju själva körningen en stor del av nöjet.
Strax innan Trollstigen börjar kommer man till Trollväggen – en 1700 meter hög klippa av vilken ca 1000 meter är ett lodrätt stup. Här har man praktiserat basejumping fram till 1986 då det förbjöds p.g.a. ett antal dödsfall.
Efter Trollväggen är det inte långt till Trollstigen, Geiranger, Dalsnibba, fjällvägar, Årdal, mm., mm. Det är så mycket kurvor och backar uppför och nerför att man till slut blir alldeles matt – nästan avtrubbad av alla scenerier.
Jag gjorde ett spår i GPS:en under färden och det var ganska intressant att studera höjdkurvan över spåret efteråt!

Vi hade bestämt oss för att köra ganska långt den här dagen så att vi skulle kunna vara hemma i rimlig tid på fredag. Vid 18-tiden på kvällen började vi leta boende, men det var inte så lätt – antingen var det fullbokat eller svindyrt.
Vi satte oss vid en mack och käkade grillad kyckling och bröd och började diskutera hur vi skulle göra. Då var vi vid Tyin några mil syost om Årdal. Vet inte vem som kläckte idén, men en av oss sade i alla fall ”Vi kanske skulle ta och åka hem!” OK – sagt och gjort, vi knappade in Karlstad i GPS:erna och drog iväg. Ett stôllryck kan tyckas eftersom vi redan kört 50 mil på minst sagt krokiga asfalt- och grusvägar.
Vi stannade till på mackar då och då och drack kaffe och käkade litet. Eftersom det var mitt i natten var det väldigt litet trafik och milen rullade på. I Arvika skildes vi åt och vid tretiden på morgonen var jag hemma i Karlstad. Jag hade då kört 97 mil sedan starten på torsdag morgon! Det var inte utan att det kändes i kroppen och en sådan tur borde väl nästan kvalificera till medlemsskap i Iron Butt Association.
Man kan inte låta bli att bli imponerad av Olle Åberg som klarar av en sådan tur. Han är 67! år och kör en skapligt risig Dominator som gått sådär en 8000 mil. Hur många pensionärer skulle klara av 97 mil i sträck på serpentinvägar och grus?
Hursomhelst var det en trevlig tur. Det får bli mer Norge i framtiden!