Att köra enduro med el

Vintern -19 köpte jag en begagnad KTM Freeride e som hade gått knappt 20 timmar och nu, ett halvår senare, har jag hunnit köra nästan 40 timmar enduro med den. De flesta timmarna har jag kört på ”hemmabanan” Björby som är en typisk svenskendurobana med mycket sten och ganska kuperad.

Hur är den då att köra? Jodå, jag är mycket förtjust i den! Min KTM 350 -18 har nog inte gått 10 timmar ens sedan jag köpte elhojen, så 350:n blir nog förpassad till enbart grusväg.

Den funkar på sandbana också!

Jag är ingen särskilt snabb förare och ganska kort, så för mig passar Freeriden väldigt bra eftersom den är mindre i formatet än en vanlig endurohoj. Den är också väldigt lätthanterlig i knixiga partier och den är lätt att köra över hinder. En annan stor fördel är att bakbromsen sitter på vänster sida på styret vilket gör det busenkelt att moderera bakbromsen. Att hojen också saknar växelpedal gör att man slipper tänka på att använda fötterna till annat än att stå rätt på fotpinnarna.

Man (i alla fall jag) kör snabbare på den här hojen, särskilt sedan fjädringen heter Öhlins 🙂

Uppdaterad elhoj

Nu har jag kört min KTM Freeride e i 39 timmar, alla i endurospåret, och det har blivit några uppdateringar. Eftersom Freeriden är litet mindre i formaten än en vanlig enduro så har jag höjt styret 15 mm. Den viktigaste uppdateringen har jag dock gjort med fjädringen. Ganska snart efter att jag köpt hojen bytte jag till hårdare fjädrar fram och bak, men efter att ha kört ett 20-tal timmar ville jag förbättra fjädringen ytterligare. Det är trots allt 85-kubikarens fjädring på Freeriden och den kändes litet stum och okänslig.

Började kolla på Blocket efter Öhlinsgrejer till 85-kubikare och det fanns en del. Slog till på ett par kompletta gaffelben med Öhlins cartride och en Öhlins STX 46 bakdämpare. När jag skulle montera dämparen blev det dock problem. Reservoaren på originaldämparen pekar snett bakåt medan Öhlinsdämparen pekar snett framåt. Den passade inte.

Som tur är känner jag en duktig fjädringskille som modifierade bakdämparen. Inte världens lättaste dock. Hela övre delen av dämparen måste bytas, men nu pekar reservoaren åt rätt håll. Förutom detta byttes fjädrar både fram och bak, olja byttes, shimsning, mm….

Det här kan kännas som overkill för en relativt långsam motionär som mig, men nog blev det bättre! Man kan hålla högre fart i spåret och hojen känns allmänt litet tryggare. Den går också något högre än tidigare, framför allt bak.

Sveriges enda Freeride e med Öhlins fram och bak?

Electric Enduro

Det började med en gräsklippare…

För några år sedan köpte jag en laddningsbar batteridriven gräsklippare när den gamla bensinaren gett upp. Ville testa och upptäckte snart att den här klipparen var både enklare att hantera och lättare att klippa med. Tystare var den också förstås. Iron Maiden behövde inte vara på högsta volym i lurarna när man klippte 🙂

2017 skaffade vi elbil i familjen. Hade gått och grunnat på det ett tag och eftersom min arbetsgivare (Karlstads kommun) är så snäll att man låter anställda leasa en miljöbil till ett förmånligt pris så slog vi till på en BMW i3. Vilken bil! Tyst, oerhört smidig och lätt att köra och framför allt kul eftersom den har väldigt bra acc. Bilen gjorde att jag började bli litet elnörd. Att ha en bil som kostar drygt en krona milen i elkostnad att köra och accar som en Porsche är ju inte fel.

Från gräsklippare till bil är ju steget långt, men från bil till mc är det kanske inte lika avlägset. Har länge varit sugen att testa KTM:s Freeride e och när jag hittade en -17 till ett bra pris på Blocket i februari 2019 slog jag till. Det blev en tur till Nykvarn där hojen fanns och sedan dess är jag elhojsägare. Min Honda Varadero såldes och KTM 350:n har jag inte kört sedan dess. Jag gillar alltså Freeriden!

Hur funkar den? Ja, att köra elhoj är annorlunda. Effekten kommer direkt men ändå lätthanterligt och lösningen med bakbromsen till vänster på styret passar mig. Den är också mindre i formatet är en vanlig endurohoj, dock inte lättare eftersom batteriet väger bly.

Har kört ca 17 timmar enduro sedan jag köpte den och har gjort en del små modifieringar. Dessutom har jag köpt ett extra batteri. Återkommer med mer erfarenheter och praktiska tips kring hur det funkar att köra el i endurospåret.

Träning på Hynboholms endurobana. Foto: Patrik Jordansson.

AdventureBike Wermland slutar köra!

Efter att ha drivit företaget AdventureBike Wermland i många år har jag beslutat mig för att lägga ner verksamheten – eller åtminstone lägga den i malpåse. Kanske börjar jag köra om några år igen när jag blir pensionär.

Anledningen till att jag lägger ner är framför allt tidsbrist. Jag har ett jobb som kräver 110% engagemang och det har blivit allt svårare att kombinera med mc-turerna. Mitt mc-åkande har också förändrats och det har inte blivit mycket grusåka de senaste åren utan nu är det mest enduro som gäller. Har alltså inte kunnat ”utveckla” turerna de senaste åren utan det har gått i samma hjulspår bokstavligt talat.

Har kört mitt koncept med Kils golfklubb som bas i över 10 år och det har varit fantastiskt kul. Stort tack till alla deltagare under åren för kul körning och trevligt sällskap. Stort tack också till golfklubben och golfrestaurangen för bra bemötande och toppenservice.

Under kommande år skall jag försöka vara deltagare själv istället för att leda mc-turer. Körde med DustDevils i Spanien i höstas och det gav mersmak. Har också tänkt delta på Adventuredays för första gången i höst.

Hemsidan kommer att bli vilande, men AdventureBike finns fortfarande på Facebook.

Vi ses på gruset!

Anders J

 

 

Gotland Grand National 2016

Förra året åkte jag GGN för första gången. Det var det torraste loppet i historien och det dammade friskt i starten. Årets tävling var desto blötare. Det hade kommit 50-60 mm regn på Gotland under veckan innan och det märktes.
Vi var ett gäng från klubben som åkte över och tävlade. Jag reste tillsammans med Staffan och Leif som också körde och Tommy som var medhjälpare. Staffan körde GGN för första gången (och blev sugen på att köra fler).
Tävlingen gick väl skapligt för mig, men helt nöjd är jag inte. Fick aldrig till något riktigt flyt. Tycker det är svårt när man har förare omkring sig hela tiden – och i år var det ju rekordmånga deltagare. Uthålligheten har jag, men farten saknas. Körde fyra varv och det får man väl vara nöjd med under de omständigheter som rådde den här gången, för det var betydligt mer svårkört än förra året. Surhålet vid Allhage myr fick stängas av efter ett par varv och i hästskon var det rena kaoset på slutet. Kommentatorn på SVT sade att han aldrig tidigare sett en sådan röra. Själv körde jag upp på kanten framför publikens fötter för att ta mig förbi på sista varvet.
Förutom att årets GGN var tuffare att köra än i fjol så gjorde jag ett antal vurpor, varav de flesta inte var mitt fel utan jag blev påkörd av stressade förare. Första kraschen kan ni se i filmen nedan. Sista kraschen kom efter uthoppet på sista varvet, strax innan målgång. Det var en förare som studsade snett i stalpen och körde på mig från sidan. När vi låg där och sprattlade ropade han: ”Hur gick det? Hur gick det!?” ”Hur gick det själv?” sade jag. Hans cykel låg längst ner, själv låg han ovanpå med min hoj över sig. Själv låg jag överst i högen och klarade mig bra – och det gjorde han också som tur var.
Får se om det blir Gotland nästa år också. Är inte säker, det är trots allt ett projekt att ta sig ända dit för att köra, men vem vet – om ett halvår kanske man är sugen igen och anmäler sig…?
Här är en kortfilm från första varvet:

ggn_2016

 

Snart dags för GGN igen!

På lördag den 29 oktober kör jag Gotland Grand National igen. Den här gången åker jag dit tillsammans med Staffan Hörnell och Leif Silvasti som också kör för TVMK. På fredag morgon bär det iväg och på lördag kl. 0900 går starten i min klass. SVT1 sänder från 0930 på lördag morgon. Heja på nummer 1487!

img_08581
Hojen är servad och klar. Föraren också förhoppningsvis!

 

Dust Devils!

Den sjätte oktober lämnade jag och ett gäng andra gubbar (Eje, Nilsson, Royne, Åke, Patrick och Stefan) ett kallt Sverige och drog till Marbella i Spanien för några dagars hojåkning med Dust Devils Adventure Tours. Skönt att delta i en arrangerad tur för en gångs skull istället för att själv hålla i arrangemanget.

Vi landade på torsdag den sjätte, checkade in på hotellet och på fredag morgon blev vi hämtade av Dust Devils minibuss för transport ut till deras HQ i utkanten av Marbella. Väl framme blev det utprovning av utrustning och val av hoj. Det fanns ett antal KTM EXC 250 och 350 att välja mellan. För min del blev det en 350. Kände mig som hemma 🙂
Vädret var dock inte som hemma utan snarare som svensk högsommar. Vid briefingen innan vi drog iväg blev vi förmanade att dricka ordentligt. Vi blev också förmanade att inte fara iväg utför något av alla de stup som fanns – och om vi ändå var tvungna att fara över något stup så skulle vi helst lämna kvar hojen på vägen. Tonen var rå men hjärtlig…

Efter briefingen delades upp i två grupper, en engelsk med fyra deltagare och två guider och en svensk med oss sju svenskar plus två guider och sedan bar det iväg ut på bergsvägarna. Efter att ha kommit ut ur stan så blev det ganska snart små och steniga bergsvägar – och en del svårigheter faktiskt – åtminstone för dem i gruppen som var nybörjare på offroadhoj. Efter en rast fick guiderna lova att välja litet lättare vägar resten av dagen. Vid sextiden var vi tillbaka på hotellet i Marbella och en öl vid pool var inte helt fel…

På lördagen anslöt två nya engelsmän till vår grupp och dagens tema var lättåkt. Vi började med en hel del fina asfaltvägar och efter några timmar stannade vi för lunch. Vid lunchen beslöt vi att ordna om litet i grupperna och gjorde en svårare och en lättare grupp. Jag, Eje och Nilsson hängde med den svårare gruppen tillsammans med några engelsmän och en guide. Nu blev det litet mer teknisk åkning med en del branta backar. Kul! Dagen flöt på utan större incidenter och på kvällen var det dags för mig att lämna tillbaks hojen och utrustningen. De andra skulle åka en dag till men jag var tvungen att åka hem och jobba. Någon måste ju göra det också.

Planet lyfte halv sju på söndag morgon så det blev att gå upp tidigt. Kul hade det varit i alla fall och jag kommer gärna tillbaka!
Här är några bilder och ett par filmer:

img_08361
Vägarna såg kul ut redan från planet!
img_08371
Dust Devils HQ
img_08441
Min 350
img_08451
Mitt bakdäck – innan start dag 1 🙂

Motorcycle Inferno

På lördag den 24 september blev det en snabbtur med Varaderon till konsthallen Laxholmen i Munkfors (där Lars Lerin ställde ut innan hans utställningar flyttade till Karlstad) och utställningen ”Motorcycle Inferno”. Nu fanns inga akvareller i hallen utan istället massor av motorcyklar, företrädesvis HD, men också filmvisning och konst på väggarna. Bland konstnärerna fanns Dan Nilsson, fotograf, filmare, bil- och mc-entusiast och tillika lärare på Sundstagymnasiet i Karlstad.
Vädret var ju skapligt så många hade åkt hoj dit och även parkeringen var sevärd. Träffade en Munkfôrssing utanför när jag parkerade och han var imponerad av alla hojar. ”Du får väl gå in o kolla,” sade jag. ”Va! Finns det motorcyklar därinne också?”
Här är några bilder:

img_08171

img_08161
Inte bara HD på parkeringen.

img_08191
Sidventilare. Inte helt körklar…

img_08261
…och en Suzuki mitt upp i alltihop.

img_08271
Långgaffel

img_08281
Konst av Ulf Lundqvist från Forshaga…

img_08291
…och fotokonst av Dan Nilsson från Karlstad (Dan är lärare på Sundstagymnasiet).

img_08311
Denna Buick Eight som stod på parkeringen förtjänar att vara med också!

Provkörning av KTM 2017

Den 14 september hade GMC provkörning av 2017 års enduromodeller från KTM på endurobanan i Hynboholm. Tog mig dit och provkörde förstås. Började med 350 EXC-F, fortsatte med 250 EXC-F, 500 EXC-F Sixdays och slutade med 125 EXC. Vädret var torrt och sommarvarmt och banan var snustorr, så det var rejält löst och sandigt.

Hur var hojarna att köra då? Ja, så värst mycket hinner man förstås inte utvärdera efter ett halvt varv på KMX, men kul var det och jag får nog säga att den lägre vikten märktes. Hojarna kändes lättkörda även om fjädringen kändes som en gunghäst på någon av dem när jag satte mig på med mina drygt 100 kg inkl. utrustning.
Mest hemma kände jag mig på 250 och 350 fyrtakt. 500:an var också ganska lättkörd (hade effektläge 1 och traction control inkopplat), men 125 tvåtakt är nog inte min grej. Kommer säkert att byta upp mig om något år och då kommer man att stå inför ett av de största i-landsproblemen som finns: Skall man välja 250 eller 350?

Här är en filmsnutt:

Stôllryck till Stångebro

Har inte kört Stångebroslaget förut och vi brukar ju dessutom alltid vara bortresta vid den här tiden på året, men i år var vi hemma så varför inte testa? Slängde in en sen anmälan bara ett par dagar innan start och fick startnummer 415 i klass 11. Starttiden var 0800 på lördag morgon och eftersom jag inte planerat detta innan blev det att gå upp tidigt. 0245 på lördag morgon ringde klockan och 0310 rullade jag ut på gatan och drog iväg till Prästtomta utanför Linköping. Det var ju inte direkt någon trafik vid den här tiden och jag var framme i god tid, kunde äta frukost, lasta av och fixa i lugn och ro.
Med ett av de allra sista startnumren i klassen hamnade jag längst bak i startfållan och när starten gick var det bara att ta det lugnt och vänta på att trafiken skulle börja glesna. Man har ju hört talas om att Stångebro antingen är väldigt dammigt eller väldigt blött, men jag tror vi hade tur i år med en bana som var ganska ”lagom”. Banan är 2,2 mil lång och underlaget är mer varierat än på Gotland med både öppnare partier och en hel del skog. Litet mer enduro än Gotland också skulle jag vilja säga. En annan skillnad mot GGN är att här kör man bara två timmar mot Gotlands tre.
Första varvet gick väl skapligt, men det var hela tiden ganska mycket folk i banan. På andra varvet blev det mer öppet, men jag blev ganska trött efter ett tag. På tredje släppte dock tröttheten och jag fick bättre flyt. Tyvärr hände också det som ibland händer när man får flyt – en rejäl vurpa. Nästan uppe på en brant stenhäll släppte bakdäcket, jag kanade ner och hojen efter. Förlorade väl ca fem minuter på det här, men slog mig inte som tur var.
Kom i mål på 2,23 efter tre varv vilket innebar en 261:e plats av 345 i klassen. Känner mig väl någorlunda nöjd… Kanske får revanschera mig nästa år?

Direkt efter målgång drog jag direkt hem och var hemma halv tre på eftermiddagen. Totalt tog alltihop mindre än tolv timmar alltså. Nu hann jag ju klippa gräset också.  Somnade gott på kvällen sen…

Stångebro var en väldigt rolig tävling och ett jättestort arrangemang med 2540 anmälda och tävlingen körs fredag – söndag med olika starttid för de olika klasserna.

Här kommer en femminuters filmsnutt från första och andra varvet:

preppad_stangebro
2014 KTM 350 preppad inför slaget.

IMG_0754[1]
KTM var på plats med sina 2017-modeller. Mycket bättre än min -14 sade deras representant…